Ni nyfikna behöver inte oroa er över att texten är svår att läsa såhär. Alla ord går att hitta igen från gamla blogginlägg.

Jag tror att baksidan på mitt magasin kommer se ut ungefär såhär. Äntligen får jag en chans att använda den här bilden som jag tog på Claudie's mur förra året.

Just nu sitter och jobbar med mitt magasin, en del uppslag ser riktigt snygga ut medans några andra får mig att undra vad jag i hela friden håller på med. Hm. Well. Back to work!

Just nu sitter jag och skriver på en artikeluppgift (eller ja, precis i detta ögonblick tog jag en liten paus, som denna artikeln säger att man måste göra för att kunna vara kreativ - Maha! What goes around comes around, artikeln!) som i princip dominerar mitt liv den här veckan. Igår var jag på Osynlig (en webbyrå här i stan) och intervjuade deras VD/Creative director (hur GDK förvandlats till Journalistutbildningen har jag ingen aning om, det var inte alls något jag var beredd på).

Eftersom det var min första riktiga intervju på ungefär två år (och dessutom med en person som jag anser värd att inte skämma ut sig inför) var jag lagomt nervös, men det gick jättebra. Arbetsplatsen var jättefin och mysig (inte lika underbar som på Perfect fools som vi var till i Stockholm, men inte långt ifrån!) och jag blev erbjuden kaffe innan vi gick in genom en dörr prydd med en bild av gamla, pixliga, Mario på. Bara det tyckte jag var jättehäftigt men jag blev tvungen att dölja min hysteriska förtjusning när jag insåg att hela rummet hade Super Mario-tema. Ventilationsrören var grönmålade, det fanns uppklistrade svampar lite här och var, och så - ohmygodcanyoubelievethis - ohyouregonnalovethis - waitforit - fanns det en fondvägg. En blå fondvägg. Med lite grönt, brunt, och rött. På den blåa väggen hade de klistrat fast dekaler, så att alltihopa såg ut som en direkt printscreen från spelet. Jesper, som jag intervjuade, berättade även att en av hans arbetskamrater hade klurat ut att på något sätt skulle man kunna hoppa bredvid väggen och klara ut hela spelet - hemskt invecklat (and I loved it!).

Själva intervjun gick bra (förutom att jag hade lite panikångest över att jag självklart inte var 100% säker på att ljudet spelades in, trots att jag egentligen visste att det gjorde ljudet visst. But y'know ångest, liksom. Om inget går fel så kommer något gå fel. ALLT. KOMMER. GÅ. FEL. Du är så jävla körd, fröken Åslund!!!! Och så vidare...), han berättade jättespännande saker som inspirerade mig till att jobba på en liknande arbetsplats (fast helst då på en plats med lite mer rum för film). Efter 45 minuter kände vi oss klara och jag gick hem, dog i sängen av utmattning (jag kanske borde nämna allt jag gick omkring och bar på - Ett stycke fullsmockad skolväska, ett stycke fullsmockad kameraväska, ett stycke jättetungt exemplar av magasinet Bröllopsguiden, och en tung måltidsersättning som jag tänkte äta (?) vid tillfälle. Tillfället blev för circa 30 minuter sedan. Well well.), och började lite smått renskriva mina (ganska så obefintliga) anteckningar och lyssna igenom inspelningen.

Idag har jag skrivit betydligt mer. Kanske 70% av själva artikeln. Och anledningen att jag avbröt detta för att istället skriva ett blogginlägg var att jag precis kommit över 2153-strecket (Enligt uppgiftsbeskrivningen ska vi ligga mellan 2000 och 3000 tecken så jag ligger ganska bra till), och vart extremt stolt över mig själv. Jag vet att jag nämnt det någon gång här i bloggen, men framförallt så klagar jag på mig själv varje dag för att jag inte skriver. Varje gång jag ska lägga upp något här så blir det facebook-längd på det hela. Men jag kände att proppen släppte lite idag, så jag tog tillfället i akt och skrev detta fina blogginlägg på ungefär 3350 tecken. Jag ska börja skriva igen. Jag tänker ta revanch.
BE PREPAAAAAARED!