Öhm... Hej igen!
Jag har inte skrivit någonting sen i Tisdags så det kanske är dags nu. Fånigt att vara så pass dramatisk och sedan inte följa upp det.
Först och främst vill jag tacka alla som har ringt och skrivit till mig. Det betyder väldigt mycket och även om jag svarar med få ord så är jag väldigt berörd av ert stöd. Även de som bara kommenterat "♥" på facebook. Det värmer också.
De senaste dagarna har jag mått mycket bättre. Jag har kunnat äta ordentligt (sååååå himla skönt att äta riktig mat igen dessutom, är så galet less på soppa även om det är mysigt och gott), och igår var jag faktiskt på dansen, och idag har jag skrivit en tenta och varit på birsta i X antal timmar. Jag har fortfarande ont i magen och lätt för att bli utmattad, men jämfört med hur det har varit är det en fantastisk förbättring. Nu har min friskvecka börjat, och jag är peppad! Imorgon fyller Mormor 80 år, och det blir stor släktträff och finmiddag. Till veckan kommer Ronja upp och vi ska mysa och nörda. Jag ska även försöka hinna åka ut till både Bredsand och Njurunda, men om någon har tid eller lust att träffas så gäller det att passa på innan torsdag, då nästa behandling börjar. Då ska jag för övrigt börja läsa Hunger Games-böckerna, så Nennster - gimme gimme some reading every night and every day!
02/03-12: Det var en gång en liten lymfkörtel...
Någon gång innan Jul var jag och mamma på Ö&B, och jag märkte något konstigt med min kropp. Ungefär vid nyckelbenet/halsen kände jag en liten konstig boll. Detta var inget konstigt, berättade mamma. Det var bara en lymfkörtel, och de kan ibland växa när man är förkyld.
Jag fick ett sorts tics med att hålla på att pilla på den där bollen, för den var väldigt rörlig. Dessutom gillade jag det faktum att den satt ungefär där nyckelbenet skulle ha stuckit ut om jag hade varit supersmal.
Någon gång i Januari fick mamma syn på den igen. Hon frågade vad det var för nåt, och jag sa att det var den där lymfkörteln som vi hade upptäckt i December. Hon tittade på mig med en ganska skeptisk blick och konstaterade att den hade varit mycket mindre då, och borde ha försvunnit efter någon vecka. Sedan började hon, varje gång hon blev påminnd om den, prata om att någon läkare med koll på ämnet borde ta en titt på den. Att den var så pass stor att vi borde operera bort den. Den idén tyckte inte jag om. Jag skulle få ett ärr som jag inte får sola, och så skulle jag dessutom bli av med mitt fejkade nyckelben. Så jävla farlig borde den väl inte vara, tänkte jag. Det är ju bara en liten lymfkörtel. Den gör ju inte ont eller något.
En dag när morfar skulle på någon undersökning på sjukhuset passade mamma och jag på att äta lunch där med honom, och efter det träffade vi just en sån där läkare med koll som fick komma och klämma lite på mig. Jag hörde knappt vad han sa. Han var från Norge, tydligen. Jag trodde att norsk dialekt var något som vi svenskar ganska lätt skulle förstå, men icke sa nicke. Till slut kunde jag urskilja att han sa Om det var min dotter så skulle jag ju plocka ut den på en gång. Jag rynkade på näsan och undrade varför alla var så himla paranoida. Det var ju bara en liten lymfkörtel! Hur som helst så gick vi och tog lite blodprover för att kolla hur det stod till med min kropp i allmänhet.
Morgonen efter ringde mamma mig och sa att mitt blodvärde var väldigt lågt. Nu skulle jag låta bli att äta på X antal timmar och ta ytterligare blodprover. Strax därefter hade det bokats in en tid för operation.
Tisdagen den tjugoförsta Februari klockan 09:00 mötte jag en sjuksyster och en kirurg vid namn Kjell. Jag klädde av mig i ett litet rum och la mig ner på en bår. Jag blev inte sövd, utan fick stora läskiga sprutor med lokalbedövning med jämna mellanrum (eftersom det av någon anledning inte blev bedövat på rätt ställen tillräckligt länge). Först försökte de trycka ut körteln, ungefär som en finne. Men det ville inte körteln. Så då fick sjuksystern greppa tag i den lilla knölen med någon sorts tång och sakta men säkert dra ut den, så att Kjell kunde klippa av den. Det kändes. Och gjorde ont. Föreställ dig en stor röra med tuggummin, eller kanske ett gummiband, som någon rycker i. Och sedan klipper av. Ungefär så skulle jag beskriva den känslan.
Efter 40 minuter, en stöt, och några stygn, så var operationen klar. Jag fick flera olika lager förband och lymfkörteln skickades iväg för att undersökas. Men det var nog ingen större fara.
Nu hoppar vi i tiden lite. Tio dagar senare, klockan 15:00 den andra Mars, plockade mamma upp mig utanför Mittuniversitetet. Jag hade suttit i biblioteket med Magdalena och pluggat på instuderingsfrågorna till tentan. Eftersom vi hade varit så duktiga och svarat på alla frågor hade vi belönat oss själva med att googla skådespelarna från Sherlock och Doctor Who. Jag satte mig i bilen med ett stort leende på läpparna. Det var en bra dag. Nu skulle jag åka iväg och hjälpa mamma att flytta lite grejer, men det gjorde ingenting, för det var en bra dag.
Vi gick upp en snabbis i min lägenhet, jag gick på toa och sedan gick jag in i köket. Jag minns inte vad jag skulle göra i köket. Plötslig dök mamma upp i dörröpnningen och gav mig en kram. Nämen? Vad har nu hänt? Mamma berättade då med sin nu-är-det-någon-som-har-dött-röst att Kjell hade ringt. Kjell? Vilken Kjell? Min hjärna fick gå igenom ett register några sekunder innan den kopplade. Provsvaren hade kommit. Jag hade diagnostiserats med Lymfom, Lymfkörtelscancer.
Jag frågade henne vilka mer som visste. Bara hon och pappa. Senare den dagen kom Jonas hem från Stockholm, och vi fick ha ett litet krismöte och berätta det för honom. Han har haft en skum start på 2012; Först går hans pappa bort, och några veckor senare får hans flickvän cancer. Men han tog det väldigt bra, om det nu finns bra och dåliga sätt att hantera sådan information.
Och hur tog jag detta? Jag vet inte riktigt. I skrivande stund är det fortfarande den andra mars, 21:56. Jag vet inte vad jag ska tänka, hur jag ska bete mig eller vad jag ska känna. När mamma berättade för mig reagerade jag ungefär som att jag precis hade fått veta att ett lokalt företag skulle gå i konkurs. Jaha, oj, nämen det var väl synd. Jaja, kom igen nu, så åker vi och tvättar bilen!
I skrivande stund vet jag inte heller hur mitt liv kommer se ut den närmaste tiden. Jag kanske inte kommer kunna avsluta den här terminen. Jag vet inte om man får någon sorts sjukpenning av csn eller hur något av det fungerar. Jag kanske inte kommer att kunna vara nollningsgeneral. Jag måste kanske genomgå behandling som gör mig skallig. Jag kanske inte kommer kunna vara med på dansen. Just nu vet jag ingenting.
Nu hoppar vi lite i tiden igen. Idag är det 21/3, alltså min lillebror Eriks femtonårsdag. Om några timmar slutar han skolan och då ska jag och mamma fira honom med fika och presenter. Igår orkade jag inte träna, men ikväll ska jag nog gå på baletten i alla fall, den är ju bara en timme. Jag känner att jag måste göra något, för ända sedan i Måndags, då jag fick veta att behandlingen inleds på Torsdag, har jag gått omkring och bara varit som en himla zombie. Inte gjort nåt vettigt, bara stirrat in i datorn, legat i sängen, ätit skräp. Det har varit som en tre dagar lång Söndagsångest.
Idag nudå, är det Tisdag 27/3. Behandlingen i Torsdags gick jättebra, Nenne var med mig hela tiden. Jag mådde inte dåligt och allt verkade helt okej. Direkt när jag släpptes fri från sjukhuset promenerade vi hem och åt supersnabba middagar för att hinna i tid till Hunger Games-smygpremiären. Den var riktigt bra, och nu är jag peppad på att läsa böckerna!
I Fredags var jag beredd på att må dåligt, men jag var fortfarande pigg och "kry". Jag lockade över min klasskompis Sara som fick hjälpa mig med sista minuten-plugget och sedan fick vi skjuts ner till Miun av Mamma. Tentan kändes tusen gånger bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag tror att jag till och med kan få ett C på den.
På kvällen plattade jag håret och åkte iväg till Cornelia för tentafesten, dock tillät Jonas och Mamma mig inte vara där längre än till nio. Men jag hade kul där ändå!
På Lördagsmorgonen vaknade jag och mådde ungefär likadant som jag gissar att några i klassen gjorde, mådde riktigt illa och allt kändes bara fel - men självklart var jag inte bakis utan det var biverkningarna på cellgiftet som började slå in. Jag lyckades sova bort ganska mycket illamående men när jag väl skulle börja äta igen gick det inte. Munnen tog emot och allt sved. Det enda jag fick ner var vatten, men efter ett tag började även det svida. Sedan började det göra ont utan att jag gjorde något, när det var som värst kunde jag knappt prata. Jag sov kanske två timmar sammanlagt den natten och på Söndagen prövade jag diverse läkemedel som skulle hjälpa, men inget höll i längden. På eftermiddagen tvingade mamma i mig lite varm oboy - och det gick ner! Plötsligt började jag hinka i mig varmvatten, te, och även lite soppa (som dock sved pga att det var för saltigt).
När Söndag blev Måndag och jag fortfarande inte fått sova ordentligt började smärtan flytta sig från att ha varit runt i munnen till att mer vara på bakre delen av tugnan och i halsen. Måndag morgon 09:15 var det kursintroduktion för webbdesign, men det gick inte. Mormor kom och såg efter mig medans Mamma jobbade och jag försökte få lite sömn innan klockan fyra, då vi hade inbokat terminsmöte med klassen och en lärare. De tog det bra och var väldigt vänliga och peppande.
Efter det fick jag till sist komma hem till Jonas för första gången sen i Lördags. Jag fick tusen försiktiga kramar och pussar och vi spelade Monkey Island tillsammans. Sedan gick vi och la oss och jag fick sova minst 60% av natten. Skönt!
Efter att han gått till jobbet imorse bad mamma mig att kolla så att jag inte hade feber. 38.6 sa termometern, och då ska man ringa till syrrorna och berätta det. Anja sa att hon ville att jag skulle komma upp och ta lite blodprover och kolla så att allt stod rätt till. Sagt och gjort, och mina blodvärden såg fina ut, men hon tog sig även en kik i min mun för att se vad som kunde vara fel där. Jag fick med mig lite medicin som skall göra saken bättre och sedan fick jag skjuts hem av Carina. När jag kom hem la jag mig ner i sängen och fick sova två och en halv timme. GUD så skönt! När jag vaknade ringde jag mamma och hon sa att det var dags för mig att börja vänja mig vid vanlig mat. Halva mig sa Jaaa medans andra halvan kände sig lite orolig. Så jag kokade min nödsoppa - broccoli, köttbullar och pasta. Nu är jag typ mätt och typ belåten och hoppas att idag är min sista må dåligt-dag den här veckan.
Blue
Jag har hittat en underbart snygg, vacker och fin liten kortfilm; Blue från Vimeo.
Keep up the good work, people. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra något som håller den här standarden.
Fattar vad man känner fast man talar utan ord
Har ni hört vad Finländarna ska skicka till Eurovision i år? En låt på svenska!!! Och den är JÄTTEMYSIG! Inte för att jag tror att den kommer vinna eller så, men den har gått på repeat hemma hos mig jättelänge i alla fall.
Happiness can be found in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.
Just nu ser jag fram emot;
- Hungergamespremiären med Nenne
- Att Astrid kommer och hälsar på
- Att sluta behöva använda vinterskor och dunjacka
- Börja planera dokumentärfilmen som jag och Nenne ska göra
- Säsong 3 av Sherlock (långt bort men ändå en fin morot)
- Att klara av de två uppkommande tentorna
- Att ta körkort och agera chaffis på alla dessa fester som jag kommer besöka nykter
- Dansens dag, även om jag kanske inte kommer kunna vara med och uppträda
- Se ansiktsuttrycket på min stackars klass när supergruppen berättar den legendariska historian om Franz Kaffmann och hans älskade Elfriede.
Yo Loreen, I'm really happy for you, I'mma Let you finish...
...men liknar inte Euphoria-omslaget en annan skiva?
#buhuhuhu
Ugh. Där ringde jag André och sa att jag inte kan vara nollningsgeneral.
Tell me what you want me to say
