Lyssnade precis på dagens sommarprat. Vill du lyssna så finns det tillgängligt ett tag till på sveriges radios hemsida. Det var väldigt nyttigt, och det var som att det släppte en liten propp (som vanligtvis brukar kallas för writers block, när en författare inte längre kommer på något att skriva) som länge har suttit i vägen för min och Nennes film. 

 

Det är dock en väldigt knepig process att berätta om samma sak flera gånger. Jag har skrivit det som bloggform, jag har berättat för vänner, och jag har berättat för främlingar. Om och om igen, samma historia, men anpassat för situationen, mottagaren, mediet. Ikväll har jag skrivit ännu en variant. Jag måste tänka tillbaka, bläddra tillbaka i min dagbok, och kolla arkivet på bloggen. Riva upp gamla sår, drunkna i nostalgi av obehagliga känslor och förvirring. Inbillad styrka. Ovetandet. 

 

Jag har haft ångest över att jag har låtit projektet ligga på is. Många har frågat mig om hur det går med filmen, när den är klar, varför vi inte har jobbat med den. Det finns många anledningar; Jag har prioriterat annat, Nenne och jag har inte träffats lika ofta, vi har inte riktigt vetat vad vi har hållt på med... Men framförallt så har detta, även om det kanske inte alltid verkar så, varit ett ämne som jag inte velat ta tag i. Det har varit för jobbigt. När vi har suttit och försökt arbeta med manuset är det som att jag bara har stängt mig, totalt. Jag har varit tvungen att leta upp gamla texter som jag har skrivit, av den fåniga anledningen att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes. Jag har alltid varit i väldigt närkontakt med mina känslor, många som känner mig vet att jag kan börja gråta för nästan ingenting, så förut har jag inte förstått när folk påstått att de har tryckt undan vad de känner. Nu förstår jag det. 

 

Ikväll däremot, är det jag, min dator, Kristians Gidlunds sommarprat, näsdukar, och flera koppar kaffe. 

Jag vet hur irriterande det kan vara med folk som skriver hittan och dittan om sina löprundor, men idag måste jag faktiskt få berätta om min. 

Idag sprang jag ett helt varv på ryggis. 

Det har säkert hundratals människor gjort förut. Säkert sprungit fler varv än ett, dessutom.

Men idag lyckades jag ta mig runt hela ryggisspåret, utan att stanna eller gå, för första gången på minst två år. Om sanningen ska fram så tror jag inte ens att jag kunde springa ett helt varv förrförra året heller. 

Jag sprang inte snabbt, om ni trodde det. Det gick ganska långsamt. Men jag stannade inte. Jag slutade inte jogga. 

 

För två-tre månader sedan, när jag och Jonas skulle ut och springa, klarade jag max av 50 meter. Sedan gick jag. Sprang 20 meter till. Gick. Sprang 30 meter. Jag har haft jävligt kassa lungor, och jag vet inte om det blev så på grund av träningavbrottet som följde med cellgifterna, eller för att jag gick och blev lat.

 

Med idag sprang jag ett helt varv på ryggis. Sen sprang jag hem. 

Jag är så NÖJD NÖJD NÖJD, JAG ÄR GLAD FÖR JAG ÄR NÖJD.