Tjoho folket! För att visa lite kontraster jämfört med tidigare inlägget så tänkte jag berätta att idag är en bra dag. Det var gårdagen också. I denna stund har jag precis skrivit klart strategisk kommunikationstentan (och nog gick det bra! Tror det blir ett A eller B, eller i värsta fall C), och sitter på Jonas (min gamla! Därav den nostalgiska bilden) dator och surfar runt medans han pluggar. Såhär har vi suttit flera dagar nu, och även om vi inte pluggar samma sak så funkar vi jättebra som bollplank och frågehjälp. 

 

Jag tänker börja detta inlägg med att säga att jag nu kommer låta fingrarna löpa fritt över tangentbordet. Jag vet inte hur välskriven, politiskt korrekt, hänsynsfull eller ens förståelig följande meningar kommer bli. 

 

Jag läste precis denna sju år gamla text. Jag tror det är få människor som kan läsa den utan att bli berörda. Jag grät floder. Dels för att jag är en lipsill, dels för att jag vet hur det är att förlora ett syskon, och dels för att jag har cancer. 

 

Rubriken på reportaget var "Sebbe visste att han snart skulle dö". Alla människor vet att de kommer dö. Jag vet att jag kommer dö, förr eller senare, men jag har under hela min tid som cancerpatient left med inställningen att jag inte under några omständigheter kommer dö på grund av Hodgkins lymfom. Jag har sagt att det är "den bästa sorts cancern man kan få, och jag är snart klar med behandlingen och sedan är det över!"

 

Hur jävla säker kan jag vara på det egentligen?

 

I torsdags hade jag min sista cellgiftsbehandling. För andra gången. Nu väntar vi på att få en tid för PET-scan i Umeå för att få se resultaten av min behandling. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har ställt in mig på fem år av kontroller, och efter det kommer jag att vara friskförklarad. 

 

Fuck off din jävla optimist. Fattar du hur du höjer förväntningarna? Vad är det som gör dig så säker på att PET-undersökningen inte kommer säga att cellifterna inte har verkat tillräckligt bra? Vad är det som får dig att tro att du kommer klara dig undan detta på mindre än ett år???!! DU HAR CANCER FÖR FAN!!! Det här är inte något trasigt som går att fixa med två lager silvertejp och lite viljestyrka, du har cancer. 

Men jag är ju pigg. Jag går ju i skolan, jag går på dansen, jag gör massvis med saker. Det gjorde han också. 

 

Är det egoistiskt av mig att bli livrädd av Sebastians historia? Jag är inte rädd för att dö, det insåg jag för länge sedan. Jag tycker att jag har ett ganska hälsosamt motto angående döden; Om jag överlever detta så är det ju best case scenario, men om jag dör, då gör det ingenting. Fatta vad mycket jag slipper. Så jävla skönt egentligen. Men låt oss ändå hoppas på livet. Däremot är jag så så så så så så så så otroligt livrädd för smärta. Ja, jag kan erkänna att jag är en feg mesjävel, men det sista jag vill göra är att lida. Okej om jag måste lida psykiskt - det måste alla och utan att skryta kan jag säga att jag vet hur jag kan hantera sorg, mörka tankar och allt det där. Men att leva i en plågad kropp. Aldrig i livet. Det har jag haft tillräckligt av. Jag har aldrig brytit ett enda ben i kroppen och jag har aldrig blivit påkörd eller misshandlad, men jag har haft tillräckligt med ont. Jag har inte haft det värst. Många har fått utstå mycket värre smärta än mig. Eva, Esther, Tindra, Sebastian. Ingen av dem hade det lätt med sin cancer och det är klart som fan att jag inte ska ha det heller. 

 

Jag vet inte vad jag ska tänka. Å ena sidan känns det så otroligt meningslöst att jag ska göra en film om min situation, patetiskt och fånigt. Som om jag vore en kämpe. Som om min historia skulle betyda något. Om det nu går som jag har tänkt mig så är jag friskförklarad om fem år. Filmen skulle nästan kännas som en smocka i ansiktet på alla som är döende, alla familjer som har fått begrava någon på grund av sjukdom. Det första jag och Nenne bestämde om filmen var att den skulle vara en "Celebration of Life" - Jo jag tackar. Äckliga lilla hybris-Lollo.

 

Å andra sidan, när vi var på skandia-middagen var det så många som kom fram och ville prata med oss. De delade med sig av sina erfarenheter och alla sa att denna film kommer vara så viktig. Jag hoppas verkligen att det är det som är sanningen, hur det än går med mig. 

 

För att avsluta detta förvirrande blogginlägg vill jag sända ut en tanke till Sebastians familj. Jag har räknat ut att hans lillebror är lika gammal som mig. Inte för att dom kommer läsa denna text, men en stor jävla kram till er (och till Eva, Esther och Tindras familjer också). 

 

 

Jag har gått och blivit förkyld. Borde ha väntat mig detta, eftersom både mamma och Jonas varit hesa, kraxande vrak under veckan. Nu är det min tur. Jag är extremt missnöjd.

 

Tack vare detta har jag bara nått hälften av dagens plugg-mål. Jag sov till elva och läste 2 kapitel, sen for vi till Bredsand och då var det meningen att jag skulle plugga innan middagen, men då somnade jag i soffan och nu är vi hemma igen och jag har fortfarande inte läst något mer. Morgondagens mål är fem kapitel, eller ja, sju blir det ju nu eftersom jag ligger back två. Plus instuderingsfrågor också. 

 

Ni som känner mig kanske har märkt att jag brukar skriva diverse interna meddelanden till mig själv på min vänstra handled. Saker jag måste komma ihåg, behöver tänka på eller liknande. Just nu står det Kom igen! 

Jag behöver lite balans. Förhoppningsvis orkar och hinner jag gå på baletten imorgon kväll. Kom igen Lollo!

 

 

Hej folket. Jag har både det ena och det andra att skriva om här i bloggen, men det får vänta tills nästa vecka eftersom jag har en bautatenta att plugga till. Däremot så kändes det lite konstigt att ha kvar "rösta på mig-reklamen" när tävlingen avslutats (de flesta vet redan via sms och facebook, men för dig som bara har koll på mig via denna sida - Vi vann!!!!!! Hurra! Femtontusen kronor, stående ovationer på skandias firmafest och varsitt diplom. Tusen tack till alla som röstade på oss!), så jag gjorde en liten snabb renovering på bloggen.

 

Nu när allting är så fancy så kan vi väl låtsas att jag bedriver någon sorts modeblogg. Eller? Bilderna är i alla fall några inspirerande snyggingar som jag hittade på weheartit. Håll till godo och var tacksam för ditt långa, vackra, underbara hår (jag gissar att majoriteten av mina bloggläsare faller under den kategorin. Alla utom Pappa, fast du är också fin). 

 

 

Hej världen. Nu har jag börjat skolan igen! Under sommaren så var jag väldigt skeptisk angående hur och vad jag skulle göra med mitt liv men jag bestämde mig för att åtminstånne försöka fortsätta på Grafisk design och Kommunikation. Just nu är det Strategisk kommunikation som gäller, extremt mycket snack om PR och jag är ganska okej med det ändå. Det är en stressig kurs med mycket att plugga inför tentan om 14 dagar men det är samtidigt kul och spännande. Dessutom så har jag börjat fundera lite på vart jag ska söka praktikplatser inför nästa termin.

 

Så, för att summera; Jag är ganska inställd på Mediekommunikationsvetenskap just nu.

Eller, jag var. Tills jag såg det här klippet. Nu har hjärnan börjat lura mig igen.

 

 

AHWRGH. Nu vill jag nästan byta håll och bli musikalartist istället. Spelar ingen roll om jag är bakgrundsdansare och står längst bak och knappt syns - det skulle vara så fantastiskt att få gå en dansutbildning på högskolenivå och få ha det som JOBB. 

 

Also; Varför är det så dålig färgkorrigering på klippet? Glee, vad håller ni på med?