Ett halvår av mitt liv som fortfarande spökar
Den tolfte december 2014 opererade jag ut porten (en liten dosa som jag hade inopererad under huden och fick cellgifter genom. Den gav mig befogenhet för att kalla mig själv cyborg och jag brukade tvinga folk att känna på den för att de skulle bli äcklade), och samma dag for jag ner till Stockholm för att gå på en superhipp releasefest hos en av mina största förebilder, like it was no thing. Det var så skönt att bli av med portjäveln, för den gjorde ingenting annat än att krångla. Den måste ha legat och tryckt på några nerver för den gjorde alltid ont.
Nu, efter att jag klarat mig fint två år utan cellgifter, var det OK att ta ut den. Ett tecken på att jag antagligen inte kommer behöva någon mer behandling. Ett bra tecken. Ett tecken som visar att "F-ordet" (förtydligande: I detta fall är det inte fitta som är F-ordet) kommer närmare och närmare.
Jag har det jättebra just nu. Dagen efter att jag passerade två år som cancerfri träffade jag den häftigaste människan i mitt liv. Jag har jobbat som på Espresso House i snart åtta månader, jag har inte cancer, jag har tjänat mer pengar än vad jag någonsin gjort tidigare och kommer få tillbaka en fin summa på skatten, jag har inte cancer, jag gör ett frilansarbete åt kvartersteatern, jag har inte cancer, jag fick tillsammans med jobbet en gratisresa till gran canaria, jag har inte cancer, jag letar efter boende i Stockholm, jag har inte cancer, jag var gruppledare för filmteamet på närcon vinter och ska vara det igen nu i sommar, jag har inte cancer, jag har lärt mig tycka om rödvin, jag har inte cancer, det håller på att bli vår, vi ska åka tillbaka till Kos i år igen, jag har inte cancer, jag har målat upp en stjärnhimmel på min fondvägg, jag har inte cancer, jag har världens bästa vänner – en del som inte ens vet att jag har varit skallig – lockigt hår, en frisyr som inte avslöjar någonting om vem jag var och vad jag upplevde för tre år sedan.
Idag har jag varit "cancerfri" i snart 32 månader. Väg det mot de cirka 6 månaderna av besked, behandlinglar, skallighet, inget immunförsvar, droppstångar och nålstick. Det är ju nästan ingenting. Det är långt borta. Det är liksom tre år sedan jag fick min första behandling, och över två och ett halvt år sedan jag fick min sista.
Det där är helt klart över nu.
Kan man tycka. Borde det vara. Och ja, jag är inte bitter, alls, jag är väldigt tacksam över att min kropp mår så pass bra som den gör nu. Jag kan springa mer, längre och snabbare än vad jag kunde för fyra år sedan, jag har dubbla examnar från Universitetet, jag har jobb, vänner, pojkvän, familj, finaste lägenheten med fetaste balkongen i söderläge, behöver inte få cellgifter en hel arbetsdag varannan vecka, behöver inte ens gå på kontroll var tredje månad, behöver inte spola porten – jag har fan inte ens kvar portjäveln i min kropp längre.
Jag märker att det kan tyckas att jag hatar överdrivet mycket på just porten. Men tro mig, den var ett helvete. Och faktiskt, trots att den är borta nu, så har jag kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
På samma sätt har jag ett halvår, 6 ynka månader jämfört med 22 och ett halvt år av mitt liv, som fortfarande kommer och spökar för mig.
Ärret efter porten är ingenting jämfört med behandlingen.
6 månader av cancer är ingeting jämfört med ett helt liv utan det.
Det är ingenting att bry sig om längre. Min kropp är fri från det. Det är borta. Det finns inte mer.
Fast det gör det.
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
Den här kategorin har ekat tom sedan förra sommaren. Plötsligt skriver jag om det igen.
Det känns lite förbjudet. Det känns läskigt att erkänna att det här är någonting som jag fortfarande går omkring och tänker på. Samtidigt som allt bra och fantastiskt händer omkring mig.
Jag vet att det egentligen är okej för mig att skriva och det här.
Men jag tvekar ändå.
För jag mår ju liksom bra nu. Jag är ju fri från min cancer.
Tidig julklapp till er
Hej alla. Ja, jag har inte skrivit sen April. Ja, det finns hur mycket som helst som jag skulle behöva skriva om här. Det händer massor av saker. MASSOR. Därför bloggar jag inte, men jag tänkte att ni kan få en liten julklapp i form av några frames från Fantasi, som är en av anledningarna till att jag inte bloggar – jag har fullt upp med postproduktion och en massa andra saker. Vi hörs sen (vad är tid?).
Min bok om HPA
I senaste kursen gjorde vi C-uppsatsen till en bok. Såhär blev min variant av Fighting Freakin' Voldemort.
Avstånd
Have you ever just looked at someone and thought, “I really love you”? They’re just talking or humming or watching a movie or reading a book or laughing or something, and there’s something about them in that moment—their body is alive, there’s a light in their eyes, something that makes you think “I just really love you".
Ibland är det jobbigt att vara långt ifrån någon som står en nära. Ibland händer det saker som gör att allt man behöver är att interagera med den personen, se den i ögonen och dela ett ögonblick.
Just nu behöver jag verkligen krama om min bästa vän. Inte på grund av att någonting dåligt har hänt, utan tvärt om. Vi två har precis fått reda på någonting otroligt underbart (läs om det på Fantasi-bloggen), och trots att vi kan prata på skype i över en timme, snapchatta och skriva hetsiga sms, så är det inte samma sak som två mungipor som utmanar varandra att gå högre, skuttandet, fnittrandet, och blickarna som skriker ut noveller av reaktioner och tankar. Förut hade vi en knapp kilometer mellan varandra, nu bor hon 30 mil bort. Som tur är så kommer Nenne hem ganska snart och då ska vi fira vår lilla seger och förbereda oss på vad den bär med sig.
Göra osv
Hej vänner! Nu har det gått två veckor in på nya kursen och jag har i princip flyttat in på skolan. Just nu är det fokus på att göra en popcornförpackning (Deadline till veckan), boken av C-uppsatsen (Deadline 14 Mars), en champangeförpackning (Deadline 26 Mars) och så har vi dessutom en tenta den 21 Februari. Puh.
Hursomhelst så tänkte jag visa upp min lilla arbetsplats och mitt "ordnade" kaos.
Jag och en klasskompis fick frågan "Vart går ni ut och har kul när ni är lediga?" av en lärare, och vi sa båda i kör "Vi är inte lediga". Läraren såg en smula kränkt ut och visst, nog för att vi spenderar över 40 timmar i veckan i skolan och dessutom ägnar tid hemma åt att plugga på tentan så tar vi ju faktiskt oss lite ledig tid. Nästa vecka fyller den äldsta tjejen i klassen 30, och ska ha fest där alla ska ha mask på sig. Därför satte jag mig igår kväll och började pyssla lite på min mask!
Jag har tänkt att jag ska ha den tillsammans med min klänning som jag köpte på H&M, den med blåa rosor på. Var god vänta under tiden jag letar reda på en gammal bild;
En stund senare:
KOLLA VILKEN FIN BILD! Kolla vilket fint ljus! Kolla vilka fina grekiska blommor! Kolla vilket fint hår och vilken fin hud utan fula ärr! Men mest av allt kolla vilken fin klänning för det var den som jag skulle visa upp.
Var det Sussi eller Issa som tog den här bilden? Det ser ju ut som om det är jag som har fotat den pga jättemycket min stil men det är det ju inte? Eller så är det inte jag på bilden. Ganska bra förklaring faktiskt, jag har väl aldrig sett sådär bra ut?
Hur som helst, masken är inte riktigt klar än, planen är att täcka hela med pappersblommor.
Sedan ska jag fortsätta med förpackningarna, läsa på inför tentan, göra osv. Jag är sjukt sugen på att börja organisera upp stöket på mitt skrivbord men det måste få vänta en stund.
