En liten whiny bitch

Ufo-stjärnan blinkar fel, mitt huvud är uppochned, och jag har blåmärken på axlarna.
Jag har gjort milkshake som inte ens blev gott, och sett serier som inte ens var bra.
Igår försökte jag mig på att göra fransk manikyr. Det blev hemskt. 
Inget är kul längre, allt är bara irriterande. 
Allt låter, allt känns, allt går emot. Att tröstäta hjälper inte ett dugg. 
 
Men det var i alla fall soligt idag. 
 
  
Enligt mina erfarenheter är de tio första veckorna av varje år de värsta. Sedan vänder det. Jag hoppas det stämmer även i år. 
 

OKEJ HÖRNI KOLLA VAD JAG HITTADE

Jag sitter och kollar igenom gamla mail från 2007. Extremt givande. Här har ni en bild på Dana, mig och Amanda i nian!
 
Jag hittade även ett mail med en dikt jag och Nenne skrev när vi skulle sluta nian... Men vi läste aldrig upp den av någon anledning. Jag antar att det bara blev så. Nu när jag tänker efter så börjar jag tvivla på att detta var en dikt utan snarare någon form av dissande rap. Den är faktiskt ganska grov. Mycket mer än vad jag minns att den skulle vara. Jag har markerat de bitar jag fortfarande tycker är roliga. 
 

 

Alla de år som vi haft här på haga kan knappast liknas vid en askungesaga 

 

Sättet vi har uppträtt mot våra lärare kan ha gjort oss lite impopulärare 

 

De kunskaper vi ha fått på våran skola - Det är bara att skita å spola 

 

Lektionerna vi hade med läraren Ulrika kan vi sammanfatta med ordet: mardrömslika 

 

Lektionerna vi hade med Daana *slash* Dahna påminde oss om en berg-och-dal-bana

 

Efter alla pass med hurtiga Märta har vi fått oss en ordentlig lårbenssmärta 

 

Hoppas ni känner vår uppskattning, här följer en kort sammanfattning:

 

Vi har fått en ny lärare i kemi å biologi... Ehm.. äh, vi tar ett nödrim: crocodile dundee

 

Madelene är en SO-lärare här i stan, hon bor med sin man, och sina sjuka barn

 

Vi började i sjuan medan vi var bara små, Vi möttes av två damer- pucko 1 och pucko 2

 

”Blivande 7c, kom hit, kom hit” Allas hjärnor tänkte: det här blir bara skit

 

Motvilligt mot baracken vi gick, med rosor på kinden och rädsla i blick

 

Ekvationer, kemi, b-språk och grammatik, prov, läxor och allmän fysik

 

Allt tog död på oss redan innan åttan, vi hörde väl till, ja, medelmåttan

 

Skolan byggdes om av någon random kille, vi gick i baracker där vi gjorde som vi ville 

 

Åren gick och allt blev bara värre - Klassen minska’ och eleverna blev färre

 

Skolmaten, det äckliga klegget, är äldre än både hönan och ägget

 

Även om peppandet hjälpte en del så är allt elände lärarnas fel

 

Ni höll oss borta från nöjen och behag era uppgifter liknade nässelutslag

 

Vi hoppas ni inte får någon tårta på er födelsedag

 

It’s too late to apologize, det där har redan hänt

 

It’s too late to apologize, nu drar vi härifrån

 

Men det spelar ingen roll, för turen har vänt

 

Märk hur vi letar flyktvägar i ögonvrån

 

All denna press och tjat om bra betyg - Känslan av att bli attackerad av bombfartyg

 

Ett år senare, på väg en klass upp, vi hade utvecklats till en terrorgrupp

 

Lärare, rektorer vi hoppas ni försvinner! Bakom era ryggar vajar handens längsta finger

 

Ni delar ut betyg med ert självbelåtna flin. Vad fan betyder strecken, era djävla svin??!?!

 

Alla våra lärare, ja, var och en, är alla anställda kommunaltjänstemän

 


Några saker jag gör som jag tror att jag är ensam i hela världen om

  • Sprayar värmeskydd (till plattänger och liknande) på händerna, luktar på dem i ren nostalgi, och längtar tills dagen jag står och plattar mitt hår igen
  • Knyter fast tepåsen i handtaget på tekoppen så att den inte glider ner i vattnet
  • Krokar fast huvan på jackan vid öronen, så att den inte hänger för långt fram eller glider av bakåt
  • Dansar, istället för att sjunga, i duschen
  • Rycker i ögonlocken och fyller dem med luftbubblor när jag behöver koncentration
  • Är stolt över killarna i Mange Makers (Jämför deras första video med deras senaste. Jag skulle kunna slå vad om att åtminståne någon av dem kommer jobba som producent eller liknande i framtiden!)

Prestera så att folk inte kan låta bli att kasta komplimanger på dig

Jag vet inte riktigt vad det är jag vill skriva nu. Jag vet inte ens om det kommer bli något av detta. Så känns det ofta nu - osäkerheten om huruvida saker ens blir av. Jag har så många ambitioner och planer som jag vill fullborda men allt bara krockar in i varanda och slutar i att jag stirrar in i väggen och skakar av stress. Jag såg en film en gång (Law Abiding Citizen), där en kille skulle hämnas på en mördare och tortera ihjäl honom (ja ja Mamma, det var en hemsk film, oroa dig inte, jag tänker inte se den igen eller få konstiga idéer av den), och för att mördaren inte skulle svimma av smärtan ger killen honom en adrenalinspruta. Ungefär så kändes det under cellgifterna, och lite så känns det även nu. Jag är 100% medveten om vad som pågår, jag kan inte slappna av, men jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
 
Jag vill ha ett skinande rent hem. Jag vill få A på alla uppgifter i skolan. Jag vill bli bättre på att rita. Jag vill göra perfekta filmer och designa arbetsprover till min portfolio. Jag måste få min drömpraktikplats. Jag vill vara med på ett helt danspass utan att vila. Jag vill ha den perfekta kroppen och det perfekta håret. Jag vill ge bort de mest uppskattade julklapparna, presenter med trollbindande detaljer. Jag vill vara spännande och rolig och ha något intressant att berätta för folk. Jag vill prestera så att folk inte kan låta bli att kasta komplimanger på mig. Där ligger min ribba. Annars har jag inte gjort någonting sensationellt, och vad är det för mening med att göra någonting annars? Vad är det för mening med att få ett B på en tenta? Ett C i en kurs? Koreografier, designer och filmer som ser exakt likadana ut som allt annat jag gjort sedan fem år tillbaka? Vad är det för mening med att ge mindre än 280% på saker man vill åstakomma?
 
Allt handlar ju om att prioritera. Det har jag vetat om hela tiden, men när man måste prioritera allt på samma gång då? Okej, utseendet kan jag väl släppa på. Jag behöver inte vara lika perfekt där som jag måste på allt annat. Det är bara ett stort plus som faktiskt är viktigare än vad man skulle kunna tro. Men nu ska jag snart söka praktik. Det är så viktigtviktigtviktigt. Dit faller då filmerna och arbetsproverna. Även min personlighet. Jag har inte råd att vara blyg och självföraktande nu. Men samtidigt så kommer både revyn och hösterminens kurser före praktiken, rent kronologiskt. Julen också. Och jag klarar inte av att bo i ett bombnedslag. 
 
Nu har cirkeln slutits igen. Jag sitter här och känner hur energin nästan förlamar mig. Paniken kryper sig på. Och allt jag gör är att stirra in i datorskärmen. In i väggen. In i tomheten. Jag tänker avsluta detta inlägg med en  passande låt för att försöka motivera mig till att ta tag i det allra viktigaste; Go do!
 
 
 

En haiku med fyra verser

Jonas är borta
det är också xboxet
bara jag är här

Jag har svabbat golv,
damsugit bort hundhåret
Nu är det fint här

Dessa tillfällen
ställer jag min lykta där
spelet brukar stå

Det betyder lugn
Det betyder Lollo-tid


..Haikus är svåra.

#buhuhuhu

Ugh. Där ringde jag André och sa att jag inte kan vara nollningsgeneral.

Jag hittade igen en gammal Unga ST-krönika!

Eftersom Sundsvalls Tidning sådär lagomt snällt har tagit bort allt från Unga-redaktionen som fanns på deras hemsida går mina gamla texter, bilder och filmer inte att komma åt längre. Men! Idag hittade jag igen min Meningen med livet-krönika som jag skrev någon gång under 2009, tror jag. Så, varsågod (med reservation för att jag skrev detta för ganska längesedan)!

Stoppa pressarna! Alla kan sluta leta nu, för jag har hittat det som alla letar efter.
Kära läsare, jag har funnit meningen med livet! 

Men det är lite komplicerat. Jag har inte precis rest jorden runt och till slut hittat det legendariska svaret i ett gammalt tempel djupt inne i en outforskad djungel. Man kan snarare säga att jag snubblade över det, när det (till synes) låg och skräpade rakt framför näsan på mig.

Okej, jag förstår att många är nyfikna på vad det kan vara, så jag ska inte dra ut på det längre. Här kommer det;
Meningen med livet är att...
Ha träningsvärk i magen
Se världen genom ett tågfönster
Åka bakom pappa på hans motorcykel
Sjunga med i sin favoritlåt
Få en ny vän
Slicka upp det sista av kladdkaksmeten
Gå och lägga sig med nyrakade ben
Komma hem och sova i sin egen säng när man har varit bortrest vara
Vaken mitt i natten med kompisarna och diskutera djupa och lättsamma saker omvartannat
Bli bjuden på en kopp varm choklad när man fryser som allra mest
Skämta om fåniga saker vid middagsbordet
Kramas
Hälsa på en gammal bekant
Gå till frisören
Locka någon till att le
Vara ensam och filosofera
Skratta sig hes tillsammans med vänner
Plötsligt få ett sms av den där speciella personen
Ha sovmorgon
Försöka vissla samtidigt som man inte kan sluta skratta
Dansa till kroppen inte orkar mer
Känna en nostalgisk doft
Komma ett steg närmare sitt mål
Kliva av ett flygplan efter en lång resa och känna hur värmen och semestern slår emot en
Vara på väg att ge upp, men sedan inse att det är värt allt besvär som krävs.

En del kanske inte alls håller med mig. De kanske blev besvikna nu. I så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men det jag precis räknade upp är faktiskt meningen med mitt liv. Med andra ord; Jag anser att anledningen till att leva är de små ögonblicken av glädje som dyker upp med jämna mellanrum. Då spelar det faktiskt ingen roll om livet är skit ibland. Alla saker som får mig att le är värda att fortsätta leva för.

All I want for christmas (or like, life)

Jag blev precis väldigt jättetoksugen på att köpa ett hus där Jonas, Jag och Nenne (+ one if you'd like, of course!) kan bo tillsammans, inreda helt amazingly (med en obligatorisk flygplansfondvägg i köket) och ha ett superkreativt kontor för mig och Nenne och en jättestor walk in-closet och en massa andra rum att göra vad vi vill med.

Någonting inom mig säger att den här planen inte kommer gå igenom... Pretty please? Det vore helt fucking underbart.


Fredagshaiku

Nu är tentan klar
Jag ska se på Doctor Who
Ute är det storm

Okej, Blogg.se vill vad?

Bilderna med Magdalena och sandningssands-skylten är exakt samma fil. Fotad i raw, omgjord i photoshop till jpeg. Men av någon anledning så blir färgerna helt mossiga när jag lägger upp den på blogg.se? Någon som vet vad jag har gjort för fel?
(Also: YES JAG ÄGER EN MAC NU ÄR DET INTE HELT FANTASTISKT and all that jazz.)

Jag undrar om det går att köpa

kämparglöd på burk?
eller självbehärskning på lösvikt?

Eller så kanske det inte går att få tag på här i Sverige. Man behöver säkert beställa på nätet, från USA. Hm, hur mycket går frakten på då? Är det någon tull på motivation?

Vad kostar kontroll och vart får jag tag på det?

Day 05 – Your definition of love

...HAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHA nej.
jagvägrarattskrivaomdethärjagvillintenejnejnejnejnej.


Fast okej, det finns en del personer som förtjänar att läsa något som de kanske blir glada av.

Kärlek är att vara vaken mitt i natten och enbart konversera via internskämt. Kärlek är att känna sig jävligt besviken och skitledsen. Kärlek är att verkligen ångra sig. Kärlek är lättnaden när allt är förlåtet. Kärlek är att skratta tills man inte kan andas så att man till slut gör ett sånt där fånigt grisljud med näsan. Kärlek är tacksamhet. Etc osv bla bla bla, jag är för cool för att skriva om sånna här saker. Ni vet att jag älskar er.