Ett halvår av mitt liv som fortfarande spökar

Den tolfte december 2014 opererade jag ut porten (en liten dosa som jag hade inopererad under huden och fick cellgifter genom. Den gav mig befogenhet för att kalla mig själv cyborg och jag brukade tvinga folk att känna på den för att de skulle bli äcklade), och samma dag for jag ner till Stockholm för att gå på en superhipp releasefest hos en av mina största förebilder, like it was no thing. Det var så skönt att bli av med portjäveln, för den gjorde ingenting annat än att krångla. Den måste ha legat och tryckt på några nerver för den gjorde alltid ont.
 
Nu, efter att jag klarat mig fint två år utan cellgifter, var det OK att ta ut den. Ett tecken på att jag antagligen inte kommer behöva någon mer behandling. Ett bra tecken. Ett tecken som visar att "F-ordet" (förtydligande: I detta fall är det inte fitta som är F-ordet) kommer närmare och närmare. 
 
Jag har det jättebra just nu. Dagen efter att jag passerade två år som cancerfri träffade jag den häftigaste människan i mitt liv. Jag har jobbat som på Espresso House i snart åtta månader, jag har inte cancer, jag har tjänat mer pengar än vad jag någonsin gjort tidigare och kommer få tillbaka en fin summa på skatten, jag har inte cancer,  jag gör ett frilansarbete åt kvartersteatern, jag har inte cancer, jag fick tillsammans med jobbet en gratisresa till gran canaria, jag har inte cancer, jag letar efter boende i Stockholm, jag har inte cancer, jag var gruppledare för filmteamet på närcon vinter och ska vara det igen nu i sommar, jag har inte cancer, jag har lärt mig tycka om rödvin, jag har inte cancer, det håller på att bli vår, vi ska åka tillbaka till Kos i år igen, jag har inte cancer, jag har målat upp en stjärnhimmel på min fondvägg, jag har inte cancer, jag har världens bästa vänner – en del som inte ens vet att jag har varit skallig – lockigt hår, en frisyr som inte avslöjar någonting om vem jag var och vad jag upplevde för tre år sedan. 
 
Idag har jag varit "cancerfri" i snart 32 månader. Väg det mot de cirka 6 månaderna av besked, behandlinglar, skallighet, inget immunförsvar, droppstångar och nålstick. Det är ju nästan ingenting. Det är långt borta. Det är liksom tre år sedan jag fick min första behandling, och över två och ett halvt år sedan jag fick min sista.
Det där är helt klart över nu.
 
Kan man tycka. Borde det vara. Och ja, jag är inte bitter, alls, jag är väldigt tacksam över att min kropp mår så pass bra som den gör nu. Jag kan springa mer, längre och snabbare än vad jag kunde för fyra år sedan, jag har dubbla examnar från Universitetet, jag har jobb, vänner, pojkvän, familj, finaste lägenheten med fetaste balkongen i söderläge, behöver inte få cellgifter en hel arbetsdag varannan vecka, behöver inte ens gå på kontroll var tredje månad, behöver inte spola porten – jag har fan inte ens kvar portjäveln i min kropp längre.
 
Jag märker att det kan tyckas att jag hatar överdrivet mycket på just porten. Men tro mig, den var ett helvete. Och faktiskt, trots att den är borta nu, så har jag kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 
 
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 
På samma sätt har jag ett halvår, 6 ynka månader jämfört med 22 och ett halvt år av mitt liv, som fortfarande kommer och spökar för mig. 
 
Ärret efter porten är ingenting jämfört med behandlingen. 
6 månader av cancer är ingeting jämfört med ett helt liv utan det. 
 
Det är ingenting att bry sig om längre. Min kropp är fri från det. Det är borta. Det finns inte mer. 
 
Fast det gör det. 
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 
 
Den här kategorin har ekat tom sedan förra sommaren. Plötsligt skriver jag om det igen.
Det känns lite förbjudet. Det känns läskigt att erkänna att det här är någonting som jag fortfarande går omkring och tänker på. Samtidigt som allt bra och fantastiskt händer omkring mig.
 
Jag vet att det egentligen är okej för mig att skriva och det här.
 
 
Men jag tvekar ändå. 
För jag mår ju liksom bra nu. Jag är ju fri från min cancer.

Att berätta samma historia, om och om igen...

Lyssnade precis på dagens sommarprat. Vill du lyssna så finns det tillgängligt ett tag till på sveriges radios hemsida. Det var väldigt nyttigt, och det var som att det släppte en liten propp (som vanligtvis brukar kallas för writers block, när en författare inte längre kommer på något att skriva) som länge har suttit i vägen för min och Nennes film. 
 
Det är dock en väldigt knepig process att berätta om samma sak flera gånger. Jag har skrivit det som bloggform, jag har berättat för vänner, och jag har berättat för främlingar. Om och om igen, samma historia, men anpassat för situationen, mottagaren, mediet. Ikväll har jag skrivit ännu en variant. Jag måste tänka tillbaka, bläddra tillbaka i min dagbok, och kolla arkivet på bloggen. Riva upp gamla sår, drunkna i nostalgi av obehagliga känslor och förvirring. Inbillad styrka. Ovetandet. 
 
Jag har haft ångest över att jag har låtit projektet ligga på is. Många har frågat mig om hur det går med filmen, när den är klar, varför vi inte har jobbat med den. Det finns många anledningar; Jag har prioriterat annat, Nenne och jag har inte träffats lika ofta, vi har inte riktigt vetat vad vi har hållt på med... Men framförallt så har detta, även om det kanske inte alltid verkar så, varit ett ämne som jag inte velat ta tag i. Det har varit för jobbigt. När vi har suttit och försökt arbeta med manuset är det som att jag bara har stängt mig, totalt. Jag har varit tvungen att leta upp gamla texter som jag har skrivit, av den fåniga anledningen att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes. Jag har alltid varit i väldigt närkontakt med mina känslor, många som känner mig vet att jag kan börja gråta för nästan ingenting, så förut har jag inte förstått när folk påstått att de har tryckt undan vad de känner. Nu förstår jag det. 
 
Ikväll däremot, är det jag, min dator, Kristians Gidlunds sommarprat, näsdukar, och flera koppar kaffe. 

I FEEL LIKE I CAN DO ANYTHING

Jag vet hur irriterande det kan vara med folk som skriver hittan och dittan om sina löprundor, men idag måste jag faktiskt få berätta om min. 
Idag sprang jag ett helt varv på ryggis. 
Det har säkert hundratals människor gjort förut. Säkert sprungit fler varv än ett, dessutom.
Men idag lyckades jag ta mig runt hela ryggisspåret, utan att stanna eller gå, för första gången på minst två år. Om sanningen ska fram så tror jag inte ens att jag kunde springa ett helt varv förrförra året heller. 
Jag sprang inte snabbt, om ni trodde det. Det gick ganska långsamt. Men jag stannade inte. Jag slutade inte jogga. 
 
För två-tre månader sedan, när jag och Jonas skulle ut och springa, klarade jag max av 50 meter. Sedan gick jag. Sprang 20 meter till. Gick. Sprang 30 meter. Jag har haft jävligt kassa lungor, och jag vet inte om det blev så på grund av träningavbrottet som följde med cellgifterna, eller för att jag gick och blev lat.
 
Med idag sprang jag ett helt varv på ryggis. Sen sprang jag hem. 
Jag är så NÖJD NÖJD NÖJD, JAG ÄR GLAD FÖR JAG ÄR NÖJD.

Det här med döden...

Jag tänker börja detta inlägg med att säga att jag nu kommer låta fingrarna löpa fritt över tangentbordet. Jag vet inte hur välskriven, politiskt korrekt, hänsynsfull eller ens förståelig följande meningar kommer bli. 
 
Jag läste precis denna sju år gamla text. Jag tror det är få människor som kan läsa den utan att bli berörda. Jag grät floder. Dels för att jag är en lipsill, dels för att jag vet hur det är att förlora ett syskon, och dels för att jag har cancer. 
 
Rubriken på reportaget var "Sebbe visste att han snart skulle dö". Alla människor vet att de kommer dö. Jag vet att jag kommer dö, förr eller senare, men jag har under hela min tid som cancerpatient left med inställningen att jag inte under några omständigheter kommer dö på grund av Hodgkins lymfom. Jag har sagt att det är "den bästa sorts cancern man kan få, och jag är snart klar med behandlingen och sedan är det över!"
 
Hur jävla säker kan jag vara på det egentligen?
 
I torsdags hade jag min sista cellgiftsbehandling. För andra gången. Nu väntar vi på att få en tid för PET-scan i Umeå för att få se resultaten av min behandling. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har ställt in mig på fem år av kontroller, och efter det kommer jag att vara friskförklarad. 
 
Fuck off din jävla optimist. Fattar du hur du höjer förväntningarna? Vad är det som gör dig så säker på att PET-undersökningen inte kommer säga att cellifterna inte har verkat tillräckligt bra? Vad är det som får dig att tro att du kommer klara dig undan detta på mindre än ett år???!! DU HAR CANCER FÖR FAN!!! Det här är inte något trasigt som går att fixa med två lager silvertejp och lite viljestyrka, du har cancer. 
Men jag är ju pigg. Jag går ju i skolan, jag går på dansen, jag gör massvis med saker. Det gjorde han också. 
 
Är det egoistiskt av mig att bli livrädd av Sebastians historia? Jag är inte rädd för att dö, det insåg jag för länge sedan. Jag tycker att jag har ett ganska hälsosamt motto angående döden; Om jag överlever detta så är det ju best case scenario, men om jag dör, då gör det ingenting. Fatta vad mycket jag slipper. Så jävla skönt egentligen. Men låt oss ändå hoppas på livet. Däremot är jag så så så så så så så så otroligt livrädd för smärta. Ja, jag kan erkänna att jag är en feg mesjävel, men det sista jag vill göra är att lida. Okej om jag måste lida psykiskt - det måste alla och utan att skryta kan jag säga att jag vet hur jag kan hantera sorg, mörka tankar och allt det där. Men att leva i en plågad kropp. Aldrig i livet. Det har jag haft tillräckligt av. Jag har aldrig brytit ett enda ben i kroppen och jag har aldrig blivit påkörd eller misshandlad, men jag har haft tillräckligt med ont. Jag har inte haft det värst. Många har fått utstå mycket värre smärta än mig. Eva, Esther, Tindra, Sebastian. Ingen av dem hade det lätt med sin cancer och det är klart som fan att jag inte ska ha det heller. 
 
Jag vet inte vad jag ska tänka. Å ena sidan känns det så otroligt meningslöst att jag ska göra en film om min situation, patetiskt och fånigt. Som om jag vore en kämpe. Som om min historia skulle betyda något. Om det nu går som jag har tänkt mig så är jag friskförklarad om fem år. Filmen skulle nästan kännas som en smocka i ansiktet på alla som är döende, alla familjer som har fått begrava någon på grund av sjukdom. Det första jag och Nenne bestämde om filmen var att den skulle vara en "Celebration of Life" - Jo jag tackar. Äckliga lilla hybris-Lollo.
 
Å andra sidan, när vi var på skandia-middagen var det så många som kom fram och ville prata med oss. De delade med sig av sina erfarenheter och alla sa att denna film kommer vara så viktig. Jag hoppas verkligen att det är det som är sanningen, hur det än går med mig. 
 
För att avsluta detta förvirrande blogginlägg vill jag sända ut en tanke till Sebastians familj. Jag har räknat ut att hans lillebror är lika gammal som mig. Inte för att dom kommer läsa denna text, men en stor jävla kram till er (och till Eva, Esther och Tindras familjer också). 
 
Denna text presenterades i sammarbete med valfri tillverkare av hushållspapper. Seriöst, denna blogg borde bli sponsrad av något sådant bolag. 

Motivation






Stötta en idé - helst VÅR idé!

Mitt och Nennes filmprojekt är med i en tävling via Idéer för livet, där vi kan vinna 15.000 kr i budgetpengar. Även om vi är ett litet team med ett ganska litet filmprojekt så behövs det en ganska stor budget, och för att kunna nå vårat mål med filmen skulle vi verkligen behöva din hjälp - nämligen att du röstar på oss.
SÅHÄR GÖR DU:
- Var inloggad på facebook (om du inte har facebook - skaffa en så att du kan rösta!)
- Klicka HÄR - då kommer du till röstningssidan!
(Det kan hända att du behöver gilla Idéer för Livet - klicka då på gilla/like)
- Leta fram bidrag nr 6. Fantasi - om att vara ung med cancer och klicka på Stötta!
- Sprid gärna vidare till andra i din bekantskap och be dem rösta!
- Mottag min eviga tacksamhet och kärlek
När ordet STÖTTA! har blivit lila, då vet du att du har röstat!
Som ni ser så ligger bidrag nummer 7 farligt nära! Så se till att de inte får fler röster än oss! TACK FÖR DIN RÖST!

Lista: Varför cellgifter är helvetet på jorden

  • Det tar upp en hel dag, plus två-fyra dagar efteråt då jag inte går att lita på. Alltså tar det tidsmässigt upp nästan en hel arbetsvecka.
  • Det gör ont
  • Jag måste ta med mig min jävla pipande droppstång och springa på toa tusen gånger om
  • Det rubbar upp mina hormoner och ger mig mens i tid och otid
  • Det förvrider både smak och lukt, så ingenting smakar gott (till och med VATTEN smakar mögligt) och allt luktar vidrigt
  • Det gör mig rastlös
  • Samtidigt som jag tappar all energi
  • JAG BLIR ILLAMÅENDE
  • JAG BLIR HUNGRIG
  • JAG BLIR FET
  • JAG BLIR ARG
  • Jag blir ledsen
Dock handlar allt om uppoffringar. Doktorerna kunde ha valt att låta mig genomgå strålning istället, som ibland känns som mycket enklare. Då skulle jag bara bli trött, det skulle bara ta en halvtimme varje dag, och jag hade varit "klar" tidigare. Däremot är de långsiktiga biverkningarna värre. Hjärtat skulle ha fått ta extremt mycket stryk, och jag skulle aldrig någonsin mer kunnat träna. ALDRIG MER DANSA. Jag blir tårögd av blotta tanken. Så en gång avklarad, tre kvar. Man måste offra. Jag offrar mig nu för framtidens skull. Jag gör det här för mig. Läkarna gör det här för mig. Till och med cellgifterna gör det här för mig.
Tänk positivt. Tänk på framtiden. Tänk på hälsan. Ta hand om er!

HELVETE

Dom ringde precis från Umeå. Det var tänkt att jag skulle få tre veckors strålning, men det visade sig vara för farligt (alla lymfkörtlar ligger som en mur runt mitt hjärta och då skulle det vara ganska omöjligt att låta bli att stråla hjärtat också). Det blir mer cellgifter. Fuck lymfkörtlar, fuck doktorer, fuck allt. Nu är det jag som åker och köper minst en milkshake.


Hairloss

Jag har börjat sakna mitt hår ganska rejält nu. Jag saknar att borsta det, jag saknar att sätta upp det i höga hästsvansar, jag saknar att headbanga (vilket jag gör oftare än vad man kan tro) och jag saknar faktiskt till och med min maniska planering över vilka dagar jag ska tvätta det och ångesten över att det är för flottigt (okej det sista är väl mest sentimental saknad, det är faktiskt grymt skönt att inte ha några oprovocerat feta hårdagar).

Numera kan man inte längre kalla mig skallig. Jag skulle med ögonmått mätt säga att det är ungefär 13 mm långt just nu, och håret växer överallt där det ska. Nu är jag tillbaka i fasen att jag står framför spegeln och skriker på håret att det ska bli längre (tänk er coacherna i Biggest loser, ungefär så går jag på). Nog för att jag älskar min peruk, men den kan aldrig ersätta the real deal. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag har en godkänd pojkflickefrisyr (det jag har just nu kallar jag för feministfrilla).

Brain vs. Body

Ibland är jag allt annat än stabil. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur mycket jag saknar att träna och vara fit for fight (ska dock bikta att jag precis åt en hel pizza. Om jag tröståt av sorgen över att jag krympt mitt älsklingslinne i tvätten eller om det bara var lunch får var och en avgöra för sig själv).

Förra sommaren joggade jag nästan varje dag och gick på Zumbapass och var allmänt hurtbullig (Mellan Mars och Juli gick jag ner 6 kilo). I år orkar jag knappt gå upp för en trappa utan att tappa andan totalt (och jag väger mer än vad jag gjorde innan fjolårets viktnedgång). Jag är extremt träningssugen och det faktum att jag och Jonas såg både första och andra Rocky-filmerna nyligen gör mig bara ännu mer taggad till att träna.

Grejen är ju den att hur stark viljan än kan vara, så kan jag inte orka med bara tankekraft. Jag var på ett Zumbapass med Mamma och Astrid för några veckor sedan och kunde bokstavligt talat inte stå upp efteråt. Mamma sa att jag hade ju inte behövt ta i 120% men det kändes fånigt. Hallå, jag är ju ändå dansare - om det är något jag ska kunna göra 120% så är det ett Zumbapass. Jag antar att hjärnan inte har hängt med kroppen, som numera är cancerpatient.

Hur som helst så har jag hittat en hyfsat bra lösning, nämligen Kinect. Jonas har köpt ett spel som heter My fitness och där kan man göra små pass på tio minuter, allt ifrån kondition till styrketräning till yoga. Meningen är väl att man ska köra flera olika pass varje gång, men för mig är ett eller två pass precis vad jag orkar med just nu. Då slipper jag ju ångra att jag betalar för ett Zumbapass som jag bara orkar köra halvdant. Sen när det blir lite soligare ska jag försöka jogga lite också. Jag längtar verkligen efter den fantastiskt sköna känslan av att unna sig och sin kropp som man inte kan få av nåt annat än fysisk aktivitet. Den är tusen gånger härligare än den man får när man unnar sig pizza.

I'll face it with a grin, I'm never giving in

Den här bilden fotades 1/7/2011. MITT EGNA HÅÅÅR ASSDFGHJKLKJHGDD </3

Man skulle nästan kunna tro att jag bara har hittat på allt det här med att jag är sjuk för att få en massa bekräftelse-kommentarer. Ni skriver så himla fina grejer till mig, och det är en magisk känsla att veta att ni finns där för mig och bryr er. Om ni någon gång råkar ut för någonting (let's hope att ni inte gör det, men ni kanske behöver flytthjälp eller en zumbakompis eller nåt) så kommer jag finnas där för er också, förutsatt att jag kan. Men det ska jag nog kunna. Jag kan allt. Denna jävla situation ska inte tro att den kan hålla mig nere under någon längre tid, åh nej, max fyra dagar varannan vecka. All annan tid är det jag som bestämmer, jag som gör roliga grejer och far omkring som en himla äventyrsorkan. Idag är det den sista sjukdagen för behandling nummer 6, och imorgon åker jag till ett filmläger för tjejer i en vecka. När jag kommer hem ska jag fira tre födelsedagar, Hannah som blir 20, Astrid som blir 18 och Olof som blir 50. Och jag kommer njuta av varenda ynka sekund. Vad säger du nudå, LYMFKÖRTELSJÄVEL?

Tillfälligt slut på glada miner

Jag undrar vad dom skulle säga på sjukhuset om jag la mig ner på golvet och skrek som en femåring att jag vägrar gå på några fler behandlingar. För de senaste dagarna har jag verkligen kännt så. Jagvillintejagvillintejagvillinte jag har fått tillräckligt mycket, alla säger att jag ser pigg ut så jag lär väl vara frisk? Två doser mer eller mindre borde väl inte spela någon roll?

Igår på sjukhuset brast det. Jag har försökt och lyckats hålla upp en positiv inställning till allt det här rätt så länge men då gick det inte längre. All styrka var som bortblåst och när sjuksystern kom med alla inplastningar och droppåsar och slangar och nålen så kunde jag inte hålla tårarna borta. Allt äcklade mig, omgivningen, luften, den där förbannade droppställningen, smaken i min mun.

Jag la mig på sidan och stoppade in hörlurarna i öronen och försökte somna. Ögonlocken höll jag stängda utan någon som helst ansträngning för att stoppa vattenflödet som ändå lyckades rinna ut över kudden. Vid tvåtiden somnade jag i alla fall, och sov nästan hela behandlingstiden. Sedan sov jag när jag kom hem, fem till halv elva, och sen sov jag igen, tolv till åtta imorse. Idag mår jag ovanligt jävla dåligt för att vara en fredag, men jag följde ändå med mamma på Eriks skolavslutning, och sen även en stund på Sticksjö skola där Jonas jobbar. Där fick jag träffa Camilla, och det kan man väl säga var dagens ljus i mörkret. Nu har jag legat hemma och vilat och varit tvungen att tacka nej till fina Hampus som ville åka och käka glass. En annan gång, kära vän! Jonas och Erika har åkt ut till sin stuga och hoppas på att jag också kommer ut senare om jag mår bättre. Just nu känns det sådär men å andra sidan kan jag ju lika gärna ligga där och må som en torktumlare.

Igår insåg jag även att jag är den enda torsdagspatienten som är där hela dagen. Alla äldre kommer och går och är bara där ett par timmar, men jag ligger där 09-16. Varför, varför. Fyfan vad jag bara önskar att det här vore över snart.

Fem åttondelar

Idag fick jag min femte cellgiftsbehandling. Jag är nu på den bra sidan av halvvägs-strecket och håller alla mina fingrar och missbildade tår för att jag ska slippa spendera min sommar i Umeå för att komplettera med strålning. Det är kanske fånigt att säga, men det finns få saker som jag längtar till lika mycket som att få slippa dessa förbannade torsdagar på Hematologavdelning 2 (Filmlägret 11-15 Juni längtar jag dock till! Och att få träffa min chica Iris som kommer till Sverige vid midsommar!).

I början tyckte jag inte att det var en sån big deal att spendera var fjortonde dag i en säng, jag kunde ju alltid läsa lite böcker och lyssna på musik. Nu hatar jag det. Jag hatar sticket i porten, nålen gör skitont och jag undrar nästan inte om det skulle göra mindre ont att bli stucken i armen. Jag hatar maten dom serverar där, till och med vattnet gör mig skeptisk. Jag hatar ljuden som några maskiner (som en del patienter har) plingar till med lite då och då, jag hatar att se alla gamla människor som ligger och är sjuka, och jag hatar att benen bokstavligt talat är som gelé när jag är klar, men mest av allt så hatar jag lukten. Lukten av cellgifter. Det är som att den sätter sig i näsan när jag kommer dit på morgonen och håller i sig i några dagar efteråt. Jag luktar förfärligt vidrigt och mår så jävla illa utav det.

Tack och lov så hade jag Nenne med mig idag. Ännu en gång fick hon sitta på en hård trästol i 7 timmar, jag fattar inte hur hon klarar av det! Vi fick en del planerande av vår film gjord (men som sagt fjantade vi oss som vanligt också), nu har vi kommit på ett fint sätt att ge det hela en röd tråd. Närmast nu ska vi börja på manus, prata ihop oss med lite lokala musiker (HEY, KÄNNER DU NÅN UNG PERSON SOM GÖR SKITBRA MUSIK? TELL US!), skriva en ordentlig budget och projektplan, och... ehm... Komma på vad filmen ska heta...

Ordet "Ibland" har jag skrivit för många gånger nu

Jag skulle vilja citera en låt från min första podd som jag någonsin blev besatt av, en så gammal podd så att det inte ens kallades podd utan kasettradio på sin tid. Den här visan dök upp när jag åkte tåg igår och för mig går den verkligen att relatera med just nu.

Ibland är man glad som en gris på en pinne, fast ibland har man lust att lägga av
Ibland skiner solen både ute och inne, fast ibland är man ensam på stormande hav

Ibland kan man må som en prins i en tårta, fast ibland mår man inte riktigt bra
Ibland kan det kännas som man bara vill gråta, fast ibland är det lätt att vara strålande glad
Ibland är man glad så man dör, ibland är man faktiskt inte på humör

Ibland är man glad som en lärka i skyn, ibland går man ner sig totalt i dyn
Ibland vill man sjunga i jublande dur, ibland är man sur sur sur
Ja, ibland är man faktiskt sur.

WHOA

OJ.... Just... oj. THANK YOU GUYS! This is.. ojojoj... Jag försöker just nu göra upp en viktig lista på kloka köp att göra med detta. MEN ASSÅ HERREGUD.

Tyst och tomt i huvudet

Jag har ingen motivation till att städa. Inte heller diska, läsa, övningsköra, plugga, eller göra någonting. Jag tycker till och med nästan att det är lite småjobbigt att gå och dansa. Jag är inte sugen på någonting, och jag har ätit så mycket hallonglass att den inte har någon smak längre. Jag känner mig inte deppig, för jag har ingenting jag kan skylla denna skumma nedstämdhet på. Det är bara tomt i huvudet, och det känns så bökigt. Om jag bara hade någonting specifikt att klaga på hade jag kunnat skriva sida efter sida och bara dränka mig i melankoli för en lagomt lång stund. Jag har inte skrivit i min personliga dagbok på en månad. Jag har inga ord, det är bara tyst i huvudet.
Det enda jag gör är att sitta och klappa mig på huvudet (Jag är inte helflintis än, men väääääldigt kort snaggad). Det är som att vara sin egen katt.

Silent Shout

Häromdagen träffade jag Stefan och Karro från revyn. På sibylla. När jag precis hade fått min peruk. Karro såg ganska förvirrad ut, för hon hade för sig att jag klippt mig nyligen. När min polett trillade ner och jag insåg att de inte visste at jag var sjuk fick jag stå och berätta om hela cancerkarusellen för dem. I sibyllakön. Det var lite awkward. Sist jag träffade dem var dagarna innan jag opererade bort lymfkörteln, så där kan man verkligen snacka om att gå från två olika kapitel i livet, två projekt.
Det syns inte på någon av dessa bilder, men den var där hela tiden. Den var där när Camilla gav oss revyuppdraget, när vi koreograferade, när vi repade, och när vi stod på scen. Den var där i omklädningsrummet och jag visade upp den för Julia och Wilma. Utan den minsta misstanke om att det var något dåligt. Vårat stora fokus låg på vår dans, som vi gjorde till en av mina all time favoritlåtar, The Knife's Silent Shout. Idag hörde jag den igen, och fick en mindre chock när jag lyssnade ordentligt på texten i första versen;

I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old

Hah. Jag är en jävel på det här med självuppfyllande profetior.


Rött och vitt

Det blev ingen behandling idag heller - då jag fortfarande inte hade tillräckligt många vita blodkroppar. Helst ska man ha runt 2.0, i torsdags hade jag så lågt som 0.2 och idag hade jag 0.8. Därför åkte jag och mamma ner till Spaze för att hämta ut min peruk!! Den är så fin; lång, röd, raklugg - allt det där ni vet att jag vill ha mitt hår som men som jag inte har motivationen eller hårkvalitén för! Efter det for vi till phone house för att förnya mitt mobilabbonemang med halebop. BAM! Nu är jag ägaren till en vit iPhone 4S, happy freaking days! Sedan for vi till matfors för att visa peruken för morfar och mormor (hon älskade den! Godkänd Woho!) och hämta en klädstång. Ni förstår, igår hade jag och Jonas ett super-ryck. Jag var på ikea och inhandlade massa grejer, bland annat ett bord, en papperskorg, sängskydd, klädpåsar etc, och han storstädade och gick upp med saker på vinden. Sedan ordnade vi upp i våra garderober, bytte vår "TV-bänk" (som egentligen är en skohylla) till en riktig TV-bänk (och skohyllan fick äntligen bli skohylla!), möblerade om och diskade och hade oss. När jag har städat ordentligt i köket och badrummet ska jag lägga upp massor med bilder, för lägenheten är såååå mysig nu!

Fucking Disgusting

Idag skulle jag egentligen få min andra cellgiftsbehandling men enligt blodproverna som jag tog igår så har jag för få vita blodkroppar - alltså sämst jävla immunförsvar - alltså skulle jag inte palla mer cellgifter just nu. Därför väntar vi med det tills på Tisdag. DÄREMOT märkte jag idag att mitt hår börjar falla av. Usch. Det började med att jag släppte ut håret och hårtofsen hade tre gånger så mycket hårstrån på sig som den brukar ha i vanliga fall. Sedan kan jag inte röra vid mitt hår utan att jag tappar. Och ni som känner mig vet att om det är något som jag gör on a regular basis så är det att pilla, klia, känna och dra i mitt hår. Typ som när man snurrar en lock runt fingret, det har väl alla gjort någon gång? Skillnaden nu är bara att hela slingan lossnar från huvudet. UCK.

Och aldeles nyss drog jag loss detta monster;
Som tur är ska Johannas frisörskompis Sandra klippa av mig det imorgon, men jag vill ändå av respekt för henne tvätta det innan. Det ser jag fan inte fram emot. Och inte att rensa avloppet efteråt heller.


För övrigt är mitt hår bak i nacken mycket mörkare än vad jag hade den blekaste aning om.

02/03-12: Det var en gång en liten lymfkörtel...

Någon gång innan Jul var jag och mamma på Ö&B, och jag märkte något konstigt med min kropp. Ungefär vid nyckelbenet/halsen kände jag en liten konstig boll. Detta var inget konstigt, berättade mamma. Det var bara en lymfkörtel, och de kan ibland växa när man är förkyld.
Jag fick ett sorts tics med att hålla på att pilla på den där bollen, för den var väldigt rörlig. Dessutom gillade jag det faktum att den satt ungefär där nyckelbenet skulle ha stuckit ut om jag hade varit supersmal.
Någon gång i Januari fick mamma syn på den igen. Hon frågade vad det var för nåt, och jag sa att det var den där lymfkörteln som vi hade upptäckt i December. Hon tittade på mig med en ganska skeptisk blick och konstaterade att den hade varit mycket mindre då, och borde ha försvunnit efter någon vecka. Sedan började hon, varje gång hon blev påminnd om den, prata om att någon läkare med koll på ämnet borde ta en titt på den. Att den var så pass stor att vi borde operera bort den. Den idén tyckte inte jag om. Jag skulle få ett ärr som jag inte får sola, och så skulle jag dessutom bli av med mitt fejkade nyckelben. Så jävla farlig borde den väl inte vara, tänkte jag. Det är ju bara en liten lymfkörtel. Den gör ju inte ont eller något.

En dag när morfar skulle på någon undersökning på sjukhuset passade mamma och jag på att äta lunch där med honom, och efter det träffade vi just en sån där läkare med koll som fick komma och klämma lite på mig. Jag hörde knappt vad han sa. Han var från Norge, tydligen. Jag trodde att norsk dialekt var något som vi svenskar ganska lätt skulle förstå, men icke sa nicke. Till slut kunde jag urskilja att han sa Om det var min dotter så skulle jag ju plocka ut den på en gång. Jag rynkade på näsan och undrade varför alla var så himla paranoida. Det var ju bara en liten lymfkörtel! Hur som helst så gick vi och tog lite blodprover för att kolla hur det stod till med min kropp i allmänhet.


Morgonen efter ringde mamma mig och sa att mitt blodvärde var väldigt lågt. Nu skulle jag låta bli att äta på X antal timmar och ta ytterligare blodprover. Strax därefter hade det bokats in en tid för operation.
Tisdagen den tjugoförsta Februari klockan 09:00 mötte jag en sjuksyster och en kirurg vid namn Kjell. Jag klädde av mig i ett litet rum och la mig ner på en bår. Jag blev inte sövd, utan fick stora läskiga sprutor med lokalbedövning med jämna mellanrum (eftersom det av någon anledning inte blev bedövat på rätt ställen tillräckligt länge). Först försökte de trycka ut körteln, ungefär som en finne. Men det ville inte körteln. Så då fick sjuksystern greppa tag i den lilla knölen med någon sorts tång och sakta men säkert dra ut den, så att Kjell kunde klippa av den. Det kändes. Och gjorde ont. Föreställ dig en stor röra med tuggummin, eller kanske ett gummiband, som någon rycker i. Och sedan klipper av. Ungefär så skulle jag beskriva den känslan.
Efter 40 minuter, en stöt, och några stygn, så var operationen klar. Jag fick flera olika lager förband och lymfkörteln skickades iväg för att undersökas. Men det var nog ingen större fara.


Nu hoppar vi i tiden lite. Tio dagar senare, klockan 15:00 den andra Mars, plockade mamma upp mig utanför Mittuniversitetet. Jag hade suttit i biblioteket med Magdalena och pluggat på instuderingsfrågorna till tentan. Eftersom vi hade varit så duktiga och svarat på alla frågor hade vi belönat oss själva med att googla skådespelarna från Sherlock och Doctor Who. Jag satte mig i bilen med ett stort leende på läpparna. Det var en bra dag. Nu skulle jag åka iväg och hjälpa mamma att flytta lite grejer, men det gjorde ingenting, för det var en bra dag.


Vi gick upp en snabbis i min lägenhet, jag gick på toa och sedan gick jag in i köket. Jag minns inte vad jag skulle göra i köket. Plötslig dök mamma upp i dörröpnningen och gav mig en kram. Nämen? Vad har nu hänt? Mamma berättade då med sin nu-är-det-någon-som-har-dött-röst att Kjell hade ringt. Kjell? Vilken Kjell? Min hjärna fick gå igenom ett register några sekunder innan den kopplade. Provsvaren hade kommit. Jag hade diagnostiserats med Lymfom, Lymfkörtelscancer.


Jag frågade henne vilka mer som visste. Bara hon och pappa. Senare den dagen kom Jonas hem från Stockholm, och vi fick ha ett litet krismöte och berätta det för honom. Han har haft en skum start på 2012; Först går hans pappa bort, och några veckor senare får hans flickvän cancer. Men han tog det väldigt bra, om det nu finns bra och dåliga sätt att hantera sådan information.


Och hur tog jag detta? Jag vet inte riktigt. I skrivande stund är det fortfarande den andra mars, 21:56. Jag vet inte vad jag ska tänka, hur jag ska bete mig eller vad jag ska känna. När mamma berättade för mig reagerade jag ungefär som att jag precis hade fått veta att ett lokalt företag skulle gå i konkurs. Jaha, oj, nämen det var väl synd. Jaja, kom igen nu, så åker vi och tvättar bilen!
I skrivande stund vet jag inte heller hur mitt liv kommer se ut den närmaste tiden. Jag kanske inte kommer kunna avsluta den här terminen. Jag vet inte om man får någon sorts sjukpenning av csn eller hur något av det fungerar. Jag kanske inte kommer att kunna vara nollningsgeneral. Jag måste kanske genomgå behandling som gör mig skallig. Jag kanske inte kommer kunna vara med på dansen. Just nu vet jag ingenting.


Nu hoppar vi lite i tiden igen. Idag är det 21/3, alltså min lillebror Eriks femtonårsdag. Om några timmar slutar han skolan och då ska jag och mamma fira honom med fika och presenter. Igår orkade jag inte träna, men ikväll ska jag nog gå på baletten i alla fall, den är ju bara en timme. Jag känner att jag måste göra något, för ända sedan i Måndags, då jag fick veta att behandlingen inleds på Torsdag, har jag gått omkring och bara varit som en himla zombie. Inte gjort nåt vettigt, bara stirrat in i datorn, legat i sängen, ätit skräp. Det har varit som en tre dagar lång Söndagsångest.


Idag nudå, är det Tisdag 27/3. Behandlingen i Torsdags gick jättebra, Nenne var med mig hela tiden. Jag mådde inte dåligt och allt verkade helt okej. Direkt när jag släpptes fri från sjukhuset promenerade vi hem och åt supersnabba middagar för att hinna i tid till Hunger Games-smygpremiären. Den var riktigt bra, och nu är jag peppad på att läsa böckerna!

I Fredags var jag beredd på att må dåligt, men jag var fortfarande pigg och "kry". Jag lockade över min klasskompis Sara som fick hjälpa mig med sista minuten-plugget och sedan fick vi skjuts ner till Miun av Mamma. Tentan kändes tusen gånger bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag tror att jag till och med kan få ett C på den.

På kvällen plattade jag håret och åkte iväg till Cornelia för tentafesten, dock tillät Jonas och Mamma mig inte vara där längre än till nio. Men jag hade kul där ändå!

På Lördagsmorgonen vaknade jag och mådde ungefär likadant som jag gissar att några i klassen gjorde, mådde riktigt illa och allt kändes bara fel - men självklart var jag inte bakis utan det var biverkningarna på cellgiftet som började slå in. Jag lyckades sova bort ganska mycket illamående men när jag väl skulle börja äta igen gick det inte. Munnen tog emot och allt sved. Det enda jag fick ner var vatten, men efter ett tag började även det svida. Sedan började det göra ont utan att jag gjorde något, när det var som värst kunde jag knappt prata. Jag sov kanske två timmar sammanlagt den natten och på Söndagen prövade jag diverse läkemedel som skulle hjälpa, men inget höll i längden. På eftermiddagen tvingade mamma i mig lite varm oboy - och det gick ner! Plötsligt började jag hinka i mig varmvatten, te, och även lite soppa (som dock sved pga att det var för saltigt).

När Söndag blev Måndag och jag fortfarande inte fått sova ordentligt började smärtan flytta sig från att ha varit runt i munnen till att mer vara på bakre delen av tugnan och i halsen. Måndag morgon 09:15 var det kursintroduktion för webbdesign, men det gick inte. Mormor kom och såg efter mig medans Mamma jobbade och jag försökte få lite sömn innan klockan fyra, då vi hade inbokat terminsmöte med klassen och en lärare. De tog det bra och var väldigt vänliga och peppande.

Efter det fick jag till sist komma hem till Jonas för första gången sen i Lördags. Jag fick tusen försiktiga kramar och pussar och vi spelade Monkey Island tillsammans. Sedan gick vi och la oss och jag fick sova minst 60% av natten. Skönt!

Efter att han gått till jobbet imorse bad mamma mig att kolla så att jag inte hade feber. 38.6 sa termometern, och då ska man ringa till syrrorna och berätta det. Anja sa att hon ville att jag skulle komma upp och ta lite blodprover och kolla så att allt stod rätt till. Sagt och gjort, och mina blodvärden såg fina ut, men hon tog sig även en kik i min mun för att se vad som kunde vara fel där. Jag fick med mig lite medicin som skall göra saken bättre och sedan fick jag skjuts hem av Carina. När jag kom hem la jag mig ner i sängen och fick sova två och en halv timme. GUD så skönt! När jag vaknade ringde jag mamma och hon sa att det var dags för mig att börja vänja mig vid vanlig mat. Halva mig sa Jaaa medans andra halvan kände sig lite orolig. Så jag kokade min nödsoppa - broccoli, köttbullar och pasta. Nu är jag typ mätt och typ belåten och hoppas att idag är min sista må dåligt-dag den här veckan.

Tidigare inlägg