Den tolfte december 2014 opererade jag ut porten (en liten dosa som jag hade inopererad under huden och fick cellgifter genom. Den gav mig befogenhet för att kalla mig själv cyborg och jag brukade tvinga folk att känna på den för att de skulle bli äcklade), och samma dag for jag ner till Stockholm för att gå på en superhipp releasefest hos en av mina största förebilder, like it was no thing. Det var så skönt att bli av med portjäveln, för den gjorde ingenting annat än att krångla. Den måste ha legat och tryckt på några nerver för den gjorde alltid ont.

 

Idag har jag varit "cancerfri" i snart 32 månader. Väg det mot de cirka 6 månaderna av besked, behandlinglar, skallighet, inget immunförsvar, droppstångar och nålstick. Det är ju nästan ingenting. Det är långt borta. Det är liksom tre år sedan jag fick min första behandling, och över två och ett halvt år sedan jag fick min sista.

 

Kan man tycka. Borde det vara. Och ja, jag är inte bitter, alls, jag är väldigt tacksam över att min kropp mår så pass bra som den gör nu. Jag kan springa mer, längre och snabbare än vad jag kunde för fyra år sedan, jag har dubbla examnar från Universitetet, jag har jobb, vänner, pojkvän, familj, finaste lägenheten med fetaste balkongen i söderläge, behöver inte få cellgifter en hel arbetsdag varannan vecka, behöver inte ens gå på kontroll var tredje månad, behöver inte spola porten – jag har fan inte ens kvar portjäveln i min kropp längre.

 

Jag märker att det kan tyckas att jag hatar överdrivet mycket på just porten. Men tro mig, den var ett helvete. Och faktiskt, trots att den är borta nu, så har jag kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 

 

Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 

På samma sätt har jag ett halvår, 6 ynka månader jämfört med 22 och ett halvt år av mitt liv, som fortfarande kommer och spökar för mig. 

 

Ärret efter porten är ingenting jämfört med behandlingen. 

6 månader av cancer är ingeting jämfört med ett helt liv utan det. 

 

Det är ingenting att bry sig om längre. Min kropp är fri från det. Det är borta. Det finns inte mer. 

 

Fast det gör det. 

Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än. 

 

Den här kategorin har ekat tom sedan förra sommaren. Plötsligt skriver jag om det igen.

Det känns lite förbjudet. Det känns läskigt att erkänna att det här är någonting som jag fortfarande går omkring och tänker på. Samtidigt som allt bra och fantastiskt händer omkring mig.

 

Jag vet att det egentligen är okej för mig att skriva och det här.

 

 

Men jag tvekar ändå. 

För jag mår ju liksom bra nu. Jag är ju fri från min cancer.

Lyssnade precis på dagens sommarprat. Vill du lyssna så finns det tillgängligt ett tag till på sveriges radios hemsida. Det var väldigt nyttigt, och det var som att det släppte en liten propp (som vanligtvis brukar kallas för writers block, när en författare inte längre kommer på något att skriva) som länge har suttit i vägen för min och Nennes film. 

 

Det är dock en väldigt knepig process att berätta om samma sak flera gånger. Jag har skrivit det som bloggform, jag har berättat för vänner, och jag har berättat för främlingar. Om och om igen, samma historia, men anpassat för situationen, mottagaren, mediet. Ikväll har jag skrivit ännu en variant. Jag måste tänka tillbaka, bläddra tillbaka i min dagbok, och kolla arkivet på bloggen. Riva upp gamla sår, drunkna i nostalgi av obehagliga känslor och förvirring. Inbillad styrka. Ovetandet. 

 

Jag har haft ångest över att jag har låtit projektet ligga på is. Många har frågat mig om hur det går med filmen, när den är klar, varför vi inte har jobbat med den. Det finns många anledningar; Jag har prioriterat annat, Nenne och jag har inte träffats lika ofta, vi har inte riktigt vetat vad vi har hållt på med... Men framförallt så har detta, även om det kanske inte alltid verkar så, varit ett ämne som jag inte velat ta tag i. Det har varit för jobbigt. När vi har suttit och försökt arbeta med manuset är det som att jag bara har stängt mig, totalt. Jag har varit tvungen att leta upp gamla texter som jag har skrivit, av den fåniga anledningen att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes. Jag har alltid varit i väldigt närkontakt med mina känslor, många som känner mig vet att jag kan börja gråta för nästan ingenting, så förut har jag inte förstått när folk påstått att de har tryckt undan vad de känner. Nu förstår jag det. 

 

Ikväll däremot, är det jag, min dator, Kristians Gidlunds sommarprat, näsdukar, och flera koppar kaffe. 

Jag vet hur irriterande det kan vara med folk som skriver hittan och dittan om sina löprundor, men idag måste jag faktiskt få berätta om min. 

Idag sprang jag ett helt varv på ryggis. 

Det har säkert hundratals människor gjort förut. Säkert sprungit fler varv än ett, dessutom.

Men idag lyckades jag ta mig runt hela ryggisspåret, utan att stanna eller gå, för första gången på minst två år. Om sanningen ska fram så tror jag inte ens att jag kunde springa ett helt varv förrförra året heller. 

Jag sprang inte snabbt, om ni trodde det. Det gick ganska långsamt. Men jag stannade inte. Jag slutade inte jogga. 

 

För två-tre månader sedan, när jag och Jonas skulle ut och springa, klarade jag max av 50 meter. Sedan gick jag. Sprang 20 meter till. Gick. Sprang 30 meter. Jag har haft jävligt kassa lungor, och jag vet inte om det blev så på grund av träningavbrottet som följde med cellgifterna, eller för att jag gick och blev lat.

 

Med idag sprang jag ett helt varv på ryggis. Sen sprang jag hem. 

Jag är så NÖJD NÖJD NÖJD, JAG ÄR GLAD FÖR JAG ÄR NÖJD.

Jag tänker börja detta inlägg med att säga att jag nu kommer låta fingrarna löpa fritt över tangentbordet. Jag vet inte hur välskriven, politiskt korrekt, hänsynsfull eller ens förståelig följande meningar kommer bli. 

 

Jag läste precis denna sju år gamla text. Jag tror det är få människor som kan läsa den utan att bli berörda. Jag grät floder. Dels för att jag är en lipsill, dels för att jag vet hur det är att förlora ett syskon, och dels för att jag har cancer. 

 

Rubriken på reportaget var "Sebbe visste att han snart skulle dö". Alla människor vet att de kommer dö. Jag vet att jag kommer dö, förr eller senare, men jag har under hela min tid som cancerpatient left med inställningen att jag inte under några omständigheter kommer dö på grund av Hodgkins lymfom. Jag har sagt att det är "den bästa sorts cancern man kan få, och jag är snart klar med behandlingen och sedan är det över!"

 

Hur jävla säker kan jag vara på det egentligen?

 

I torsdags hade jag min sista cellgiftsbehandling. För andra gången. Nu väntar vi på att få en tid för PET-scan i Umeå för att få se resultaten av min behandling. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har ställt in mig på fem år av kontroller, och efter det kommer jag att vara friskförklarad. 

 

Fuck off din jävla optimist. Fattar du hur du höjer förväntningarna? Vad är det som gör dig så säker på att PET-undersökningen inte kommer säga att cellifterna inte har verkat tillräckligt bra? Vad är det som får dig att tro att du kommer klara dig undan detta på mindre än ett år???!! DU HAR CANCER FÖR FAN!!! Det här är inte något trasigt som går att fixa med två lager silvertejp och lite viljestyrka, du har cancer. 

Men jag är ju pigg. Jag går ju i skolan, jag går på dansen, jag gör massvis med saker. Det gjorde han också. 

 

Är det egoistiskt av mig att bli livrädd av Sebastians historia? Jag är inte rädd för att dö, det insåg jag för länge sedan. Jag tycker att jag har ett ganska hälsosamt motto angående döden; Om jag överlever detta så är det ju best case scenario, men om jag dör, då gör det ingenting. Fatta vad mycket jag slipper. Så jävla skönt egentligen. Men låt oss ändå hoppas på livet. Däremot är jag så så så så så så så så otroligt livrädd för smärta. Ja, jag kan erkänna att jag är en feg mesjävel, men det sista jag vill göra är att lida. Okej om jag måste lida psykiskt - det måste alla och utan att skryta kan jag säga att jag vet hur jag kan hantera sorg, mörka tankar och allt det där. Men att leva i en plågad kropp. Aldrig i livet. Det har jag haft tillräckligt av. Jag har aldrig brytit ett enda ben i kroppen och jag har aldrig blivit påkörd eller misshandlad, men jag har haft tillräckligt med ont. Jag har inte haft det värst. Många har fått utstå mycket värre smärta än mig. Eva, Esther, Tindra, Sebastian. Ingen av dem hade det lätt med sin cancer och det är klart som fan att jag inte ska ha det heller. 

 

Jag vet inte vad jag ska tänka. Å ena sidan känns det så otroligt meningslöst att jag ska göra en film om min situation, patetiskt och fånigt. Som om jag vore en kämpe. Som om min historia skulle betyda något. Om det nu går som jag har tänkt mig så är jag friskförklarad om fem år. Filmen skulle nästan kännas som en smocka i ansiktet på alla som är döende, alla familjer som har fått begrava någon på grund av sjukdom. Det första jag och Nenne bestämde om filmen var att den skulle vara en "Celebration of Life" - Jo jag tackar. Äckliga lilla hybris-Lollo.

 

Å andra sidan, när vi var på skandia-middagen var det så många som kom fram och ville prata med oss. De delade med sig av sina erfarenheter och alla sa att denna film kommer vara så viktig. Jag hoppas verkligen att det är det som är sanningen, hur det än går med mig. 

 

För att avsluta detta förvirrande blogginlägg vill jag sända ut en tanke till Sebastians familj. Jag har räknat ut att hans lillebror är lika gammal som mig. Inte för att dom kommer läsa denna text, men en stor jävla kram till er (och till Eva, Esther och Tindras familjer också). 

 

Mitt och Nennes filmprojekt är med i en tävling via Idéer för livet, där vi kan vinna 15.000 kr i budgetpengar. Även om vi är ett litet team med ett ganska litet filmprojekt så behövs det en ganska stor budget, och för att kunna nå vårat mål med filmen skulle vi verkligen behöva din hjälp - nämligen att du röstar på oss.

- Var inloggad på facebook (om du inte har facebook - skaffa en så att du kan rösta!)

- Klicka HÄR - då kommer du till röstningssidan!

(Det kan hända att du behöver gilla Idéer för Livet - klicka då på gilla/like)

- Leta fram bidrag nr 6. Fantasi - om att vara ung med cancer och klicka på Stötta!

- Sprid gärna vidare till andra i din bekantskap och be dem rösta!

- Mottag min eviga tacksamhet och kärlek

Som ni ser så ligger bidrag nummer 7 farligt nära! Så se till att de inte får fler röster än oss! TACK FÖR DIN RÖST!

Dock handlar allt om uppoffringar. Doktorerna kunde ha valt att låta mig genomgå strålning istället, som ibland känns som mycket enklare. Då skulle jag bara bli trött, det skulle bara ta en halvtimme varje dag, och jag hade varit "klar" tidigare. Däremot är de långsiktiga biverkningarna värre. Hjärtat skulle ha fått ta extremt mycket stryk, och jag skulle aldrig någonsin mer kunnat träna. ALDRIG MER DANSA. Jag blir tårögd av blotta tanken. Så en gång avklarad, tre kvar. Man måste offra. Jag offrar mig nu för framtidens skull. Jag gör det här för mig. Läkarna gör det här för mig. Till och med cellgifterna gör det här för mig.

Dom ringde precis från Umeå. Det var tänkt att jag skulle få tre veckors strålning, men det visade sig vara för farligt (alla lymfkörtlar ligger som en mur runt mitt hjärta och då skulle det vara ganska omöjligt att låta bli att stråla hjärtat också). Det blir mer cellgifter. Fuck lymfkörtlar, fuck doktorer, fuck allt. Nu är det jag som åker och köper minst en milkshake.

Jag har börjat sakna mitt hår ganska rejält nu. Jag saknar att borsta det, jag saknar att sätta upp det i höga hästsvansar, jag saknar att headbanga (vilket jag gör oftare än vad man kan tro) och jag saknar faktiskt till och med min maniska planering över vilka dagar jag ska tvätta det och ångesten över att det är för flottigt (okej det sista är väl mest sentimental saknad, det är faktiskt grymt skönt att inte ha några oprovocerat feta hårdagar).

Numera kan man inte längre kalla mig skallig. Jag skulle med ögonmått mätt säga att det är ungefär 13 mm långt just nu, och håret växer överallt där det ska. Nu är jag tillbaka i fasen att jag står framför spegeln och skriker på håret att det ska bli längre (tänk er coacherna i Biggest loser, ungefär så går jag på). Nog för att jag älskar min peruk, men den kan aldrig ersätta the real deal. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag har en godkänd pojkflickefrisyr (det jag har just nu kallar jag för feministfrilla).

Ibland är jag allt annat än stabil. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur mycket jag saknar att träna och vara fit for fight (ska dock bikta att jag precis åt en hel pizza. Om jag tröståt av sorgen över att jag krympt mitt älsklingslinne i tvätten eller om det bara var lunch får var och en avgöra för sig själv).

Jag undrar vad dom skulle säga på sjukhuset om jag la mig ner på golvet och skrek som en femåring att jag vägrar gå på några fler behandlingar. För de senaste dagarna har jag verkligen kännt så. Jagvillintejagvillintejagvillinte jag har fått tillräckligt mycket, alla säger att jag ser pigg ut så jag lär väl vara frisk? Två doser mer eller mindre borde väl inte spela någon roll?

Igår på sjukhuset brast det. Jag har försökt och lyckats hålla upp en positiv inställning till allt det här rätt så länge men då gick det inte längre. All styrka var som bortblåst och när sjuksystern kom med alla inplastningar och droppåsar och slangar och nålen så kunde jag inte hålla tårarna borta. Allt äcklade mig, omgivningen, luften, den där förbannade droppställningen, smaken i min mun.

Jag la mig på sidan och stoppade in hörlurarna i öronen och försökte somna. Ögonlocken höll jag stängda utan någon som helst ansträngning för att stoppa vattenflödet som ändå lyckades rinna ut över kudden. Vid tvåtiden somnade jag i alla fall, och sov nästan hela behandlingstiden. Sedan sov jag när jag kom hem, fem till halv elva, och sen sov jag igen, tolv till åtta imorse. Idag mår jag ovanligt jävla dåligt för att vara en fredag, men jag följde ändå med mamma på Eriks skolavslutning, och sen även en stund på Sticksjö skola där Jonas jobbar. Där fick jag träffa Camilla, och det kan man väl säga var dagens ljus i mörkret. Nu har jag legat hemma och vilat och varit tvungen att tacka nej till fina Hampus som ville åka och käka glass. En annan gång, kära vän! Jonas och Erika har åkt ut till sin stuga och hoppas på att jag också kommer ut senare om jag mår bättre. Just nu känns det sådär men å andra sidan kan jag ju lika gärna ligga där och må som en torktumlare.

Igår insåg jag även att jag är den enda torsdagspatienten som är där hela dagen. Alla äldre kommer och går och är bara där ett par timmar, men jag ligger där 09-16. Varför, varför. Fyfan vad jag bara önskar att det här vore över snart.

Idag fick jag min femte cellgiftsbehandling. Jag är nu på den bra sidan av halvvägs-strecket och håller alla mina fingrar och missbildade tår för att jag ska slippa spendera min sommar i Umeå för att komplettera med strålning. Det är kanske fånigt att säga, men det finns få saker som jag längtar till lika mycket som att få slippa dessa förbannade torsdagar på Hematologavdelning 2 (Filmlägret 11-15 Juni längtar jag dock till! Och att få träffa min chica Iris som kommer till Sverige vid midsommar!).

I början tyckte jag inte att det var en sån big deal att spendera var fjortonde dag i en säng, jag kunde ju alltid läsa lite böcker och lyssna på musik. Nu hatar jag det. Jag hatar sticket i porten, nålen gör skitont och jag undrar nästan inte om det skulle göra mindre ont att bli stucken i armen. Jag hatar maten dom serverar där, till och med vattnet gör mig skeptisk. Jag hatar ljuden som några maskiner (som en del patienter har) plingar till med lite då och då, jag hatar att se alla gamla människor som ligger och är sjuka, och jag hatar att benen bokstavligt talat är som gelé när jag är klar, men mest av allt så hatar jag lukten. Lukten av cellgifter. Det är som att den sätter sig i näsan när jag kommer dit på morgonen och håller i sig i några dagar efteråt. Jag luktar förfärligt vidrigt och mår så jävla illa utav det.

Tack och lov så hade jag Nenne med mig idag. Ännu en gång fick hon sitta på en hård trästol i 7 timmar, jag fattar inte hur hon klarar av det! Vi fick en del planerande av vår film gjord (men som sagt fjantade vi oss som vanligt också), nu har vi kommit på ett fint sätt att ge det hela en röd tråd. Närmast nu ska vi börja på manus, prata ihop oss med lite lokala musiker (HEY, KÄNNER DU NÅN UNG PERSON SOM GÖR SKITBRA MUSIK? TELL US!), skriva en ordentlig budget och projektplan, och... ehm... Komma på vad filmen ska heta...

Jag skulle vilja citera en låt från min första podd som jag någonsin blev besatt av, en så gammal podd så att det inte ens kallades podd utan kasettradio på sin tid. Den här visan dök upp när jag åkte tåg igår och för mig går den verkligen att relatera med just nu.

OJ.... Just... oj. THANK YOU GUYS! This is.. ojojoj... Jag försöker just nu göra upp en viktig lista på kloka köp att göra med detta. MEN ASSÅ HERREGUD.

Jag har ingen motivation till att städa. Inte heller diska, läsa, övningsköra, plugga, eller göra någonting. Jag tycker till och med nästan att det är lite småjobbigt att gå och dansa. Jag är inte sugen på någonting, och jag har ätit så mycket hallonglass att den inte har någon smak längre. Jag känner mig inte deppig, för jag har ingenting jag kan skylla denna skumma nedstämdhet på. Det är bara tomt i huvudet, och det känns så bökigt. Om jag bara hade någonting specifikt att klaga på hade jag kunnat skriva sida efter sida och bara dränka mig i melankoli för en lagomt lång stund. Jag har inte skrivit i min personliga dagbok på en månad. Jag har inga ord, det är bara tyst i huvudet.

Det enda jag gör är att sitta och klappa mig på huvudet (Jag är inte helflintis än, men väääääldigt kort snaggad). Det är som att vara sin egen katt.

Det blev ingen behandling idag heller - då jag fortfarande inte hade tillräckligt många vita blodkroppar. Helst ska man ha runt 2.0, i torsdags hade jag så lågt som 0.2 och idag hade jag 0.8. Därför åkte jag och mamma ner till Spaze för att hämta ut min peruk!! Den är så fin; lång, röd, raklugg - allt det där ni vet att jag vill ha mitt hår som men som jag inte har motivationen eller hårkvalitén för! Efter det for vi till phone house för att förnya mitt mobilabbonemang med halebop. BAM! Nu är jag ägaren till en vit iPhone 4S, happy freaking days! Sedan for vi till matfors för att visa peruken för morfar och mormor (hon älskade den! Godkänd Woho!) och hämta en klädstång. Ni förstår, igår hade jag och Jonas ett super-ryck. Jag var på ikea och inhandlade massa grejer, bland annat ett bord, en papperskorg, sängskydd, klädpåsar etc, och han storstädade och gick upp med saker på vinden. Sedan ordnade vi upp i våra garderober, bytte vår "TV-bänk" (som egentligen är en skohylla) till en riktig TV-bänk (och skohyllan fick äntligen bli skohylla!), möblerade om och diskade och hade oss. När jag har städat ordentligt i köket och badrummet ska jag lägga upp massor med bilder, för lägenheten är såååå mysig nu!

Idag skulle jag egentligen få min andra cellgiftsbehandling men enligt blodproverna som jag tog igår så har jag för få vita blodkroppar - alltså sämst jävla immunförsvar - alltså skulle jag inte palla mer cellgifter just nu. Därför väntar vi med det tills på Tisdag. DÄREMOT märkte jag idag att mitt hår börjar falla av. Usch. Det började med att jag släppte ut håret och hårtofsen hade tre gånger så mycket hårstrån på sig som den brukar ha i vanliga fall. Sedan kan jag inte röra vid mitt hår utan att jag tappar. Och ni som känner mig vet att om det är något som jag gör on a regular basis så är det att pilla, klia, känna och dra i mitt hår. Typ som när man snurrar en lock runt fingret, det har väl alla gjort någon gång? Skillnaden nu är bara att hela slingan lossnar från huvudet. UCK.

Och aldeles nyss drog jag loss detta monster;

Som tur är ska Johannas frisörskompis Sandra klippa av mig det imorgon, men jag vill ändå av respekt för henne tvätta det innan. Det ser jag fan inte fram emot. Och inte att rensa avloppet efteråt heller.

För övrigt är mitt hår bak i nacken mycket mörkare än vad jag hade den blekaste aning om.

Någon gång innan Jul var jag och mamma på Ö&B, och jag märkte något konstigt med min kropp. Ungefär vid nyckelbenet/halsen kände jag en liten konstig boll. Detta var inget konstigt, berättade mamma. Det var bara en lymfkörtel, och de kan ibland växa när man är förkyld.