Noisywords ♥ Louise Åslund -

Det här med döden...

Jag tänker börja detta inlägg med att säga att jag nu kommer låta fingrarna löpa fritt över tangentbordet. Jag vet inte hur välskriven, politiskt korrekt, hänsynsfull eller ens förståelig följande meningar kommer bli.

Jag läste precis denna sju år gamla text. Jag tror det är få människor som kan läsa den utan att bli berörda. Jag grät floder. Dels för att jag är en lipsill, dels för att jag vet hur det är att förlora ett syskon, och dels för att jag har cancer.

Rubriken på reportaget var "Sebbe visste att han snart skulle dö". Alla människor vet att de kommer dö. Jag vet att jag kommer dö, förr eller senare, men jag har under hela min tid som cancerpatient left med inställningen att jag inte under några omständigheter kommer dö på grund av Hodgkins lymfom. Jag har sagt att det är "den bästa sorts cancern man kan få, och jag är snart klar med behandlingen och sedan är det över!"

Hur jävla säker kan jag vara på det egentligen?

I torsdags hade jag min sista cellgiftsbehandling. För andra gången. Nu väntar vi på att få en tid för PET-scan i Umeå för att få se resultaten av min behandling. Efter det vet jag inte vad som händer. Jag har ställt in mig på fem år av kontroller, och efter det kommer jag att vara friskförklarad.

Fuck off din jävla optimist. Fattar du hur du höjer förväntningarna? Vad är det som gör dig så säker på att PET-undersökningen inte kommer säga att cellifterna inte har verkat tillräckligt bra? Vad är det som får dig att tro att du kommer klara dig undan detta på mindre än ett år???!! DU HAR CANCER FÖR FAN!!! Det här är inte något trasigt som går att fixa med två lager silvertejp och lite viljestyrka, du har cancer.

Men jag är ju pigg. Jag går ju i skolan, jag går på dansen, jag gör massvis med saker. Det gjorde han också.

Är det egoistiskt av mig att bli livrädd av Sebastians historia? Jag är inte rädd för att dö, det insåg jag för länge sedan. Jag tycker att jag har ett ganska hälsosamt motto angående döden; Om jag överlever detta så är det ju best case scenario, men om jag dör, då gör det ingenting. Fatta vad mycket jag slipper. Så jävla skönt egentligen. Men låt oss ändå hoppas på livet. Däremot är jag så så så så så så så så otroligt livrädd för smärta. Ja, jag kan erkänna att jag är en feg mesjävel, men det sista jag vill göra är att lida. Okej om jag måste lida psykiskt - det måste alla och utan att skryta kan jag säga att jag vet hur jag kan hantera sorg, mörka tankar och allt det där. Men att leva i en plågad kropp. Aldrig i livet. Det har jag haft tillräckligt av. Jag har aldrig brytit ett enda ben i kroppen och jag har aldrig blivit påkörd eller misshandlad, men jag har haft tillräckligt med ont. Jag har inte haft det värst. Många har fått utstå mycket värre smärta än mig. Eva, Esther, Tindra, Sebastian. Ingen av dem hade det lätt med sin cancer och det är klart som fan att jag inte ska ha det heller.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Å ena sidan känns det så otroligt meningslöst att jag ska göra en film om min situation, patetiskt och fånigt. Som om jag vore en kämpe. Som om min historia skulle betyda något. Om det nu går som jag har tänkt mig så är jag friskförklarad om fem år. Filmen skulle nästan kännas som en smocka i ansiktet på alla som är döende, alla familjer som har fått begrava någon på grund av sjukdom. Det första jag och Nenne bestämde om filmen var att den skulle vara en "Celebration of Life" - Jo jag tackar. Äckliga lilla hybris-Lollo.

Å andra sidan, när vi var på skandia-middagen var det så många som kom fram och ville prata med oss. De delade med sig av sina erfarenheter och alla sa att denna film kommer vara så viktig. Jag hoppas verkligen att det är det som är sanningen, hur det än går med mig.

För att avsluta detta förvirrande blogginlägg vill jag sända ut en tanke till Sebastians familj. Jag har räknat ut att hans lillebror är lika gammal som mig. Inte för att dom kommer läsa denna text, men en stor jävla kram till er (och till Eva, Esther och Tindras familjer också).

Denna text presenterades i sammarbete med valfri tillverkare av hushållspapper. Seriöst, denna blogg borde bli sponsrad av något sådant bolag.

2012-09-18 @ 21:30:00 A dancer with cancer Permalink

Kommentarer

Postat av: nenne

2012-09-19 @ 01:40:45
URL: http://nenne.bloggproffs.se

Postat av: Anna T - Nörd och Filmskapare

2012-09-19 @ 10:23:29
URL: http://www.annatjernstroms.blogg.se

Postat av: Sara

Lollo, du är en kämpe, en helt grym sådan! Men även kämpar får vara rädda ibland, det är helt naturligt. Din film ÄR viktig, och jag tror minsann att du kommer klara det här, för du är fantastisk och med rätt inställning klarar man mer än man tror! <3

2012-09-20 @ 21:25:55
URL: http://sjp.webblogg.se

Postat av: Bente Bus

Inte är det en förvirrad blogg, i alla fall inte i mina ögon. Inte alls konstigt att ta sig en svängom i det dystra scenariot så här innan du får besked. Mobilisering för what-ever. Vore konstigt om du var helt oberörd.

Apropå om ditt tema är "berättigat" så tänker jag att det är bra att kunna läsa om folk med cancer, som inte dör. Det behövs många skildringar av att det kan gå bra, det stärker oss sjuka att tro att det är möjligt. Å vet du, jag tror att det bidrar till att vi blir friska.

Desutom tycker jag du skriver imponerande bra. Kärnfullt och träffsäkert. Hatten av med en bugning!

2012-09-20 @ 21:39:49

Postat av: H

Lollo lollo lollo <3
Vill bara säga att oavsett vad du gör eller inte gör, så är inget förgäves. Det vet du säkert ibland själv med. Du är världens inspiration, är helt övertygad om att det inte bara är för mig. Jag är ju inte ens sjuk.
Jag vet att din film kommer bli grym och jag är helt säker på att den kommer betyda mycket för andra också. Jag vet i alla fall att jag är jättestolt över dig oavsett.

2012-09-21 @ 15:58:35

Postat av: Grazyna

Allt du skriver är viktigt, både i innehåll och i form. Du är fantastisk begåvad och det syns i allt du gör. Ingenting är "bortkastad tid" - du är förebild för många, både friska och sjuka. Det räknas. Och försök inte att förminska det du gör även då det kanske känns just så för stunden. Alla har rätt till bra och mindre bra dagar.
Jag läser din blogg och fascineras av din träffsäkerhet.
Jag känner igen mig i dina tankar och vill bara bekräfta att att så är det för många av oss.
Du är så bra!! Fortsätt med det.
Ärlighet varar längst och du kommer att bli väldigt framgångsrik i ditt liv. Redan idag är du en stjärna - och jag är så glad att jag fick lära känna dig :)

Jag förstår din rädsla för smärta - och dina tankar kring döden. Det är moget och så ärligt!

Skickar massor med änglakramar till dig och du - du vet att du klara allt!

2012-10-01 @ 23:22:03

Trackback