Jag vet hur irriterande det kan vara med folk som skriver hittan och dittan om sina löprundor, men idag måste jag faktiskt få berätta om min. 

Idag sprang jag ett helt varv på ryggis. 

Det har säkert hundratals människor gjort förut. Säkert sprungit fler varv än ett, dessutom.

Men idag lyckades jag ta mig runt hela ryggisspåret, utan att stanna eller gå, för första gången på minst två år. Om sanningen ska fram så tror jag inte ens att jag kunde springa ett helt varv förrförra året heller. 

Jag sprang inte snabbt, om ni trodde det. Det gick ganska långsamt. Men jag stannade inte. Jag slutade inte jogga. 

 

För två-tre månader sedan, när jag och Jonas skulle ut och springa, klarade jag max av 50 meter. Sedan gick jag. Sprang 20 meter till. Gick. Sprang 30 meter. Jag har haft jävligt kassa lungor, och jag vet inte om det blev så på grund av träningavbrottet som följde med cellgifterna, eller för att jag gick och blev lat.

 

Med idag sprang jag ett helt varv på ryggis. Sen sprang jag hem. 

Jag är så NÖJD NÖJD NÖJD, JAG ÄR GLAD FÖR JAG ÄR NÖJD.