Häromdagen träffade jag Stefan och Karro från revyn. På sibylla. När jag precis hade fått min peruk. Karro såg ganska förvirrad ut, för hon hade för sig att jag klippt mig nyligen. När min polett trillade ner och jag insåg att de inte visste at jag var sjuk fick jag stå och berätta om hela cancerkarusellen för dem. I sibyllakön. Det var lite awkward. Sist jag träffade dem var dagarna innan jag opererade bort lymfkörteln, så där kan man verkligen snacka om att gå från två olika kapitel i livet, två projekt.

Det syns inte på någon av dessa bilder, men den var där hela tiden. Den var där när Camilla gav oss revyuppdraget, när vi koreograferade, när vi repade, och när vi stod på scen. Den var där i omklädningsrummet och jag visade upp den för Julia och Wilma. Utan den minsta misstanke om att det var något dåligt. Vårat stora fokus låg på vår dans, som vi gjorde till en av mina all time favoritlåtar, The Knife's Silent Shout. Idag hörde jag den igen, och fick en mindre chock när jag lyssnade ordentligt på texten i första versen;

Hah. Jag är en jävel på det här med självuppfyllande profetior.