Jag undrar vad dom skulle säga på sjukhuset om jag la mig ner på golvet och skrek som en femåring att jag vägrar gå på några fler behandlingar. För de senaste dagarna har jag verkligen kännt så. Jagvillintejagvillintejagvillinte jag har fått tillräckligt mycket, alla säger att jag ser pigg ut så jag lär väl vara frisk? Två doser mer eller mindre borde väl inte spela någon roll?

Igår på sjukhuset brast det. Jag har försökt och lyckats hålla upp en positiv inställning till allt det här rätt så länge men då gick det inte längre. All styrka var som bortblåst och när sjuksystern kom med alla inplastningar och droppåsar och slangar och nålen så kunde jag inte hålla tårarna borta. Allt äcklade mig, omgivningen, luften, den där förbannade droppställningen, smaken i min mun.

Jag la mig på sidan och stoppade in hörlurarna i öronen och försökte somna. Ögonlocken höll jag stängda utan någon som helst ansträngning för att stoppa vattenflödet som ändå lyckades rinna ut över kudden. Vid tvåtiden somnade jag i alla fall, och sov nästan hela behandlingstiden. Sedan sov jag när jag kom hem, fem till halv elva, och sen sov jag igen, tolv till åtta imorse. Idag mår jag ovanligt jävla dåligt för att vara en fredag, men jag följde ändå med mamma på Eriks skolavslutning, och sen även en stund på Sticksjö skola där Jonas jobbar. Där fick jag träffa Camilla, och det kan man väl säga var dagens ljus i mörkret. Nu har jag legat hemma och vilat och varit tvungen att tacka nej till fina Hampus som ville åka och käka glass. En annan gång, kära vän! Jonas och Erika har åkt ut till sin stuga och hoppas på att jag också kommer ut senare om jag mår bättre. Just nu känns det sådär men å andra sidan kan jag ju lika gärna ligga där och må som en torktumlare.

Igår insåg jag även att jag är den enda torsdagspatienten som är där hela dagen. Alla äldre kommer och går och är bara där ett par timmar, men jag ligger där 09-16. Varför, varför. Fyfan vad jag bara önskar att det här vore över snart.