Att berätta samma historia, om och om igen...
Lyssnade precis på dagens sommarprat. Vill du lyssna så finns det tillgängligt ett tag till på sveriges radios hemsida. Det var väldigt nyttigt, och det var som att det släppte en liten propp (som vanligtvis brukar kallas för writers block, när en författare inte längre kommer på något att skriva) som länge har suttit i vägen för min och Nennes film.
Det är dock en väldigt knepig process att berätta om samma sak flera gånger. Jag har skrivit det som bloggform, jag har berättat för vänner, och jag har berättat för främlingar. Om och om igen, samma historia, men anpassat för situationen, mottagaren, mediet. Ikväll har jag skrivit ännu en variant. Jag måste tänka tillbaka, bläddra tillbaka i min dagbok, och kolla arkivet på bloggen. Riva upp gamla sår, drunkna i nostalgi av obehagliga känslor och förvirring. Inbillad styrka. Ovetandet.
Jag har haft ångest över att jag har låtit projektet ligga på is. Många har frågat mig om hur det går med filmen, när den är klar, varför vi inte har jobbat med den. Det finns många anledningar; Jag har prioriterat annat, Nenne och jag har inte träffats lika ofta, vi har inte riktigt vetat vad vi har hållt på med... Men framförallt så har detta, även om det kanske inte alltid verkar så, varit ett ämne som jag inte velat ta tag i. Det har varit för jobbigt. När vi har suttit och försökt arbeta med manuset är det som att jag bara har stängt mig, totalt. Jag har varit tvungen att leta upp gamla texter som jag har skrivit, av den fåniga anledningen att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes. Jag har alltid varit i väldigt närkontakt med mina känslor, många som känner mig vet att jag kan börja gråta för nästan ingenting, så förut har jag inte förstått när folk påstått att de har tryckt undan vad de känner. Nu förstår jag det.
Ikväll däremot, är det jag, min dator, Kristians Gidlunds sommarprat, näsdukar, och flera koppar kaffe.
Kommentarer
Postat av: Bente
Några tankar om det du skriver. Det är en del i hela förloppet att inte vilja gå in i hur det var o återberätta... Man är så intensivt inne i en sjukdomsupplevelse då man är i den. Sen är man så intensivt utanför den när det gått bra. Det finns höga staket däremellan. Hela ens väsen vill slippa gå dit igen. Tusen saker tycks ligga i vägen för berättandet. Kanske just det är något att berätta i filmen?
Trackback