Jag har börjat sakna mitt hår ganska rejält nu. Jag saknar att borsta det, jag saknar att sätta upp det i höga hästsvansar, jag saknar att headbanga (vilket jag gör oftare än vad man kan tro) och jag saknar faktiskt till och med min maniska planering över vilka dagar jag ska tvätta det och ångesten över att det är för flottigt (okej det sista är väl mest sentimental saknad, det är faktiskt grymt skönt att inte ha några oprovocerat feta hårdagar).

Numera kan man inte längre kalla mig skallig. Jag skulle med ögonmått mätt säga att det är ungefär 13 mm långt just nu, och håret växer överallt där det ska. Nu är jag tillbaka i fasen att jag står framför spegeln och skriker på håret att det ska bli längre (tänk er coacherna i Biggest loser, ungefär så går jag på). Nog för att jag älskar min peruk, men den kan aldrig ersätta the real deal. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag har en godkänd pojkflickefrisyr (det jag har just nu kallar jag för feministfrilla).