Ett halvår av mitt liv som fortfarande spökar
Den tolfte december 2014 opererade jag ut porten (en liten dosa som jag hade inopererad under huden och fick cellgifter genom. Den gav mig befogenhet för att kalla mig själv cyborg och jag brukade tvinga folk att känna på den för att de skulle bli äcklade), och samma dag for jag ner till Stockholm för att gå på en superhipp releasefest hos en av mina största förebilder, like it was no thing. Det var så skönt att bli av med portjäveln, för den gjorde ingenting annat än att krångla. Den måste ha legat och tryckt på några nerver för den gjorde alltid ont.
Nu, efter att jag klarat mig fint två år utan cellgifter, var det OK att ta ut den. Ett tecken på att jag antagligen inte kommer behöva någon mer behandling. Ett bra tecken. Ett tecken som visar att "F-ordet" (förtydligande: I detta fall är det inte fitta som är F-ordet) kommer närmare och närmare.
Jag har det jättebra just nu. Dagen efter att jag passerade två år som cancerfri träffade jag den häftigaste människan i mitt liv. Jag har jobbat som på Espresso House i snart åtta månader, jag har inte cancer, jag har tjänat mer pengar än vad jag någonsin gjort tidigare och kommer få tillbaka en fin summa på skatten, jag har inte cancer, jag gör ett frilansarbete åt kvartersteatern, jag har inte cancer, jag fick tillsammans med jobbet en gratisresa till gran canaria, jag har inte cancer, jag letar efter boende i Stockholm, jag har inte cancer, jag var gruppledare för filmteamet på närcon vinter och ska vara det igen nu i sommar, jag har inte cancer, jag har lärt mig tycka om rödvin, jag har inte cancer, det håller på att bli vår, vi ska åka tillbaka till Kos i år igen, jag har inte cancer, jag har målat upp en stjärnhimmel på min fondvägg, jag har inte cancer, jag har världens bästa vänner – en del som inte ens vet att jag har varit skallig – lockigt hår, en frisyr som inte avslöjar någonting om vem jag var och vad jag upplevde för tre år sedan.
Idag har jag varit "cancerfri" i snart 32 månader. Väg det mot de cirka 6 månaderna av besked, behandlinglar, skallighet, inget immunförsvar, droppstångar och nålstick. Det är ju nästan ingenting. Det är långt borta. Det är liksom tre år sedan jag fick min första behandling, och över två och ett halvt år sedan jag fick min sista.
Det där är helt klart över nu.
Kan man tycka. Borde det vara. Och ja, jag är inte bitter, alls, jag är väldigt tacksam över att min kropp mår så pass bra som den gör nu. Jag kan springa mer, längre och snabbare än vad jag kunde för fyra år sedan, jag har dubbla examnar från Universitetet, jag har jobb, vänner, pojkvän, familj, finaste lägenheten med fetaste balkongen i söderläge, behöver inte få cellgifter en hel arbetsdag varannan vecka, behöver inte ens gå på kontroll var tredje månad, behöver inte spola porten – jag har fan inte ens kvar portjäveln i min kropp längre.
Jag märker att det kan tyckas att jag hatar överdrivet mycket på just porten. Men tro mig, den var ett helvete. Och faktiskt, trots att den är borta nu, så har jag kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
På samma sätt har jag ett halvår, 6 ynka månader jämfört med 22 och ett halvt år av mitt liv, som fortfarande kommer och spökar för mig.
Ärret efter porten är ingenting jämfört med behandlingen.
6 månader av cancer är ingeting jämfört med ett helt liv utan det.
Det är ingenting att bry sig om längre. Min kropp är fri från det. Det är borta. Det finns inte mer.
Fast det gör det.
Jag har kvar ett fult ärr som inte har slutat göra ont än.
Den här kategorin har ekat tom sedan förra sommaren. Plötsligt skriver jag om det igen.
Det känns lite förbjudet. Det känns läskigt att erkänna att det här är någonting som jag fortfarande går omkring och tänker på. Samtidigt som allt bra och fantastiskt händer omkring mig.
Jag vet att det egentligen är okej för mig att skriva och det här.
Men jag tvekar ändå.
För jag mår ju liksom bra nu. Jag är ju fri från min cancer.
