Jag har redan sålt 19 kort sen i Tisdags. Helt sjukt. Bara 381 kvar! Tokigt.

Idag var jag fast beslutad över att gå på redovisningen som jag fick nys om när vi var på öppet hus på Mittuniversitetet, alltså några svenska studenter och några japanska studenter som skulle redovisa sin uppgift i förpackningsdesign. Mitt lilla designerhjärta sa åt mig att ”Lollo, du MÅSTE gå. Du bara MÅSTE”. Först hade jag tänkt dra med mig Nenne, men hon hade skola. Då hade jag tänkt dra med mig Åsa, men hon skulle iväg och jobba. Då hade jag tänkt dra med mig Hannah, men hon hade jättemycket att göra inför någons födelsedag ikväll. Då hade jag tänkt dra med mig Johanna, men hon skulle på birsta och köpa möbler.

Jag var nästan på vippen att ge upp då mamma ringde och sa att hon kunde följa med. Så då gick jag mot miun men blev nästan på vippen att ge upp igen då jag inte hade någon aning om vart det var jag skulle. Men då lyckades jag hitta till deras mediahus och efter att ha pratat med någon som pluggade bildjournalistik hittade jag en ….lärare? Professor? Ansvarig vuxen?... som informerade mig om att det var i sal 111 i glashuset bredvid det smutsvita huset (ni vet vilken färg jag egentligen menar, den börjar på B men jag är för lat för att googla stavningen).
När jag väl hittat dit var jag ännu en gång nästan på vippen att ge upp eftersom klockan hade hunnit bli nästan 20 i två (och redovisningen började kvart över ett) men mamma var lika tokig som hon alltid är och sa att äsch, vi smyger in, så kommer vi inte att störa.

Jag kan ju berätta för Nenne, Åsa, Hannah, Johanna och alla andra som inte var där att ni missade nånting. Det var skitintressant, trots japanernas ibland tokiga och helt oförståeliga engrish. Både svenskarna och japanerna hade gjort jätte, jätte, jättecoola förpackningar.

När alla var klara med redovisningarna skulle läraren avsluta lite fint, ge beröm till studenterna och tacka japanerna för att de kommit till Sverige, och sist av allt sa hon att ”Ja, och så vill jag faktiskt nämna en person som sitter där uppe i vänstra hörnet, som jag pratade lite med i pausen. I tisdags hade vi ju öppet hus här på mittuniversitetet och jag passade på att bjuda in folk att komma och vara med som publik på den här redovisningen, och då var det en tjej som blev så intresserad att hon faktiskt kom hit och kollade. En framtida kursdeltagare, kanske? Vad var det du hette igen? Louise? Ja, men jag tycker att vi ger en liten applåd till Louise också!”

Känn på den! Så cool är jag. 100% true story, faktiskt. Jag skämtar inte.
Tokigt.