Nenne kom hit vid tolvtiden för att jobba. Och vi jobbade. Med tre datorer, allmänt sladdstök och godis.

När klockan närmande sig fyra insåg vi att vi hade ärenden på stan att göra, så vi gick hem till henne för att hämta pengar, och sen begav vi oss ner.

Halva Sundsvall såg ut ungefär som vanligt, medans den andra hälften hade blivit invaderat av ondskans mörkaste superregnåskmoln of doom! Jag spärrade upp korkgluggarna (för dig som inte förstår min mammas talesätt: jag tittade noga) för att få se blixtarna. Jag älskar åska, det är SÅ COOLT!

När vi var ungefär vid kulturmagasinet började det regna. De mörka molnen fick staden att se farlig och öde ut. När vi kommit fram till FAVI (Trädgårdsgatan), som förövrigt var stängt, öste regnet ner. Och intensiviteten bara ökade och ökade. Då tyckte Nenne att det var dags att ta på sig jackan. Jag hade bara min tunna stickade kofta från Gina Tricot.

Sedan skulle vi iväg till The Phone house. Det tog oss max 15 sekunder att springa dit. På den tiden hade vi blivt genomvåta. När vi var klara där skulle Nenne köpa skumgummi. På Ohlssons tyger. I ingallerian.
Det åskade. Blixten och bullret kom samtidigt utan någon fördröjning alls. Det regnade. Vi var blöta. Vi kunde lika gärna ha slängt oss i Selångersån, det hade inte gjort någon skillnad alls. Vi sprang. Det kändes som om vi var med i någon sorsts äventyrs/science fiction/rädda världen/katastrof-film. Det var epic. Vi önskar att vi hade tagit med oss videokameran. Det hade blivit en spännande film att visa för barnbarnen om 50 år.
Nu är himlen ljusblå igen. Vette sjutton vart det där övernaturliga Voldemort/Darth Vader/Cruella de Vil/Hitler/Count Olaf/Portello-molnet tog vägen....

Anyway. Pizzatajm!



Ciao!