Jag har en väldigt bra princip. Om jag är ledsen, eller har ett problem, så gråter jag inte förens jag inte hittar någon lösning på problemet. Finns det en lösning, varför ska jag då sitta och gråta över det? Då löser jag problemet istället. Men om jag verkligen inte kan se någon lösning har jag inte mer än rätt att få sitta och lipa lite.