Heeeeeeeyyy. Long time no blog, som vanligt (är det ens någon som är förvånad? Är det ens någon som läser? Förutom Pappa då. Jag vet att Pappa läser. Hej Pappa!).

Idag var dagen som Jag och Magdalena har jobbat för sen terminsstarten i höstas. Förra Fredagen lämnade vi in vår C-uppsats och idag var det examination. Vi var något nervösa. 

 

Vi har skrivit vår uppsats om The Harry Potter Alliance. Varje gång jag berättar det för någon möts jag av ögonbryn som först höjs, sedan rynkas ned mot ögonen, och frågan "Vad är det förnåt?". The Harry Potter Alliance/HPA är i korta drag en aktivistorganisation som använder sig av fiktion och storytelling för att mobilisera fans av olika populärkulturella fenomen (bland annat Harry Potter) till att göra världen bättre på ett eller annat sätt. De pekar ut olika samhällsproblem och jämför dem med diverse antagonister (t.ex Voldemort och dödsätarna) för att skapa ett intresse och engagemang kring olika sakfrågor (Läs mer om HPA på deras hemsida; www.thehpalliance.org).

 

Innan vi började skriva på denna uppsats var vi ganska osäkra på vårt fall. Vi såg att HPA hanterade sin kommunikation på sociala medier på ett väldigt klassiskt nördigt sätt – inte som vanliga aktivistorganisationer brukar göra, utan snarare som your average fangirl hade betett sig på tumblr. Vi såg även att trots att de var så pass "oseriösa" i sin jargong så fungerade det, de samlade in pengar via indiegogo och fansen tog dem på allvar. Hela grejen gjorde oss jätteintresserade av att på något sätt undersöka HPA, men samtidigt kunde vi inte låta bli att oroa oss över om vår studie skulle kunna tas på allvar. Vi, som kommunikationsstudenter kombinerat med inbitna fangirls av både det ena och det andra, kunde se hur taktiskt och brilliant HPA uttrycker sig i samtalet med sina anhängare, men skulle andra förstå det? Eller skulle de se oss som två töntiga småtjejer som inte orkar hitta någonting riktigt att forska om och inte har någonting allvarligare än Harry Potter på hjärnan?

 

Som tur är så blev det inte så. 

 

Jag och Magda hade ett spånarmöte hemma hos mig, där vi kollade på både dittan och datten, ritade tankekartor där vi skrev upp ord som vi kopplat kors och tvärs till varandra, och hittade vår nuvarande favoritprofessor borta i Massachussets som specialiserar sig på att forska om fankultur. Detta är en liten farbror vid namn Henry Jenkins som alltså på heltid ägnar sig åt att studera fans – hur coolt låter inte det? Jenkins spelar en viktig roll i vårat teorikapitel såväl som i att vi ens vågade föreställa oss att detta var någonting man kunde göra en empirisk studie på. Vi mailade läraren som var ansvarig för en av inledningskurserna och bad om ett möte där vi vimsigt förklarade om de tankar vi hade kommit fram till. "Är det ens möjligt att det eventuellt kanske skulle kunna gå att skriva om det här?" "Självklart kan ni det!" svarade hon och log. Det enda kravet var att det skulle vara av vetenskaplig relevans. 

 

Efter det följde veckor av hård tankeverksamhet, inläsning av tidigare forskning, försök till att formulera ordentliga meningar och resonemang av de tankar som flöt runt i huvudet, flertalet koppar kaffe, och några galna specialfredagar. Fredagen då vi hade vår första handledning (med den fullkomligen underbara Elisabet, vi kunde verkligen inte ha fått en bättre handledare) hade vi beslutat att temat var glitter. Jag satt i en guldglittrig långkjol, glittrig ögonskugga och bling-bling både här och där, med utkastet till en uppsats som innehöll något så galet som referenser till W-rock, tumblrkultur, Nerdfighters och gud vet vad. Hur stolt och lycklig jag än var över att jag forskade om någonting som verkligen intresserade mig kunde jag inte låta bli att undra hur i hela friden någon någonsin skulle kunna se mig som seriös. 

 

 

 

Tiden gick, vi jobbade stenhårt på insamling av material, gjorde innehållsanalys, drack te, kaffe, vin, glögg, vinglögg, trocadero, och mer te. Och mer kaffe. Vi hade två ytterligare handledningstillfällen, firade jul, och skrev och skrev och skrev. 

Till sist kom dagen då vi skulle anmäla oss till examination. Då skulle man maila sina och uppsatsens namn till kursansvarige. Vi funderade länge på vad i hela friden vi skulle döpa uppsatsen till. Efter många om och men bestämde vi oss för "Fighting freakin' Voldemort", som HPA hade skrivit i en av facebookinläggen som vi hade analyserat. Efter att vi hade spikat titeln och anmält oss spenderade vi två sena kvällar på skolan och gjorde färdigt det allra sista innan det var dags för inlämning.

 

 

Och idag satt vi där: Nervösa, med hög puls och en sista kopp kaffe framför oss, på examinationen. Vi hade själv sett en hel del brister i den slutgiltiga uppsatsen, och det hade även opponenterna och examinatorn gjort.   Vi diskuterade fördelarna och nackdelarna i att vi själva är ganska insatta i fankulturen och hur snacket fungerar. Vi diskuterarde huruvida HPA:s arbete leder till politisk socialisation, och vad som ens går att räkna som politisk socialisation nuförtiden, med internet, globaliseringen och all slacktivism som går före "gammalt hederligt" engagemang. Vi diskuterade både det ena och det andra. Examinatorn sa att när han fick vår uppsats och läste titeln hade han tänkt "Åh herregud...", men blivit glatt överraskad av att innehållet inte bara var trams. 

 

Efter det fick vi gå ut ur examinationsrummet en stund, då han skulle tänka över det sista innan han satte de slutgiltiga betygen på oss och de andra som examinerades med oss. Får man ett F blir man underkänd och måste i princip börja om, men får man ett Fx är det bara en del smådetaljer som man måste ändra på för att bli godkänd – efter det brukar betygen ligga bland E och C. Vi var beredda på risken att vi kunde få ett Fx, och undrade vart någonstans på betygsskalan vi skulle hamna efter det. Som alla i vår klass hade sagt i en månad, så var vi glada så länge vi blev godkända. Alla har jobbat hårt och att behöva trassla på med grova revideringar av uppsatsen samtidigt som vi gör våra grafiska examensarbeten är inte någonting som vi är sugna på. 

 

När vi ropades in igen kändes nervositeten i mig riktigt starkt. Jag la all energi för att inte börja andas konstigt eller skaka. Visst, det är inte hela världen om ens uppsats inte godkäns, men detta var höjdpunkten. Detta var vad vi hade slitit för i en hel termin. Det var nu vi skulle få veta om vår studie kunde tas på allvar eller inte. 

För att vi skulle lida extra mycket (OBS: så var det nog inte alls, vi hade bara lite "otur") fick jag och Magda veta betyget sist av alla. 

 

Vi fick ett B. Jag är så stolt över oss. Vi har alltså på riktigt skrivit en vetenskaplig uppsats på universitetsnivå, som heter "Fighting freakin' Voldemort", där vi nämner Fanfiction, Sherlock Holmes, Doctor Who, Star Trek, Vlogbrothers, varför Hunger Games inte bör jämföras med Twilight, med J.K. Rowling och Suzanne Collins i vår referenslista, samt meningar som "[ ... ] bevisat att fans inte bara är ett gäng ettriga nördar som enbart ägnar sig åt idoldyrkan, utan en del av en gemenskap som besitter potentialen till verklig samhällspåverkan.", och denna uppsats tas på fullt allvar. Heja oss!

 

Så vill jag avsluta detta med att konstatera två saker;

1) Underskatta aldrig en hetsig fangirl. Bara för att hen har förmågan att tycka om någonting så mycket att det leder till fnitter, "värdelöst" vetande och ohälsosamma mängder av mediekonsumtion betyder det inte att allt sådant är slöseri med tid. Detta resonemang gäller både mig som uppsatskrivare och HPA och deras anhängare.

2) Det var väldigt skönt att skriva igen. Man skulle kunna tro att jag borde vara trött på att skriva efter hela denna uppsatscirkus, men nu ikväll har jag skrivit ett av mina längsta blogginlägg på länge. Tack för den här gången, så får vi se om och när det händer igen.